Raising Steam av Terry Pratchett

Unga självlärda ingenjören Dick Simnel har lyckats uppfinna ett ånglokomotiv. Till skillnad från sin pappa som sprängde sig själv i luften under sina försök tar Simnel hänsyn till matematik. Han tar ångloket till Ankh-Morpork för att försöka ordna med finansiering till en utbyggnad av järnvägen. Ankh-Morporkborna älskar ett spektakel och visar ett stort intresse för loket där hon tuffar fram. Stadens ledare Lord Vetinari inser motvilligt att tiden är mogen för järnvägen (även om han personligen inte gillar idén måste till och med tyranner följa med i tiden och det skulle vara skönt att slippa åka skumpig vagn till Uberwald på diplomatiska uppdrag) och ger Moist von Lipwig i uppdrag att få verksamheten att fungera. För nu när Moist fått ordning på post-, bank- och telegramverksamheten måste han ha tid över. Den före detta lurendrejaren får använda alla sina people skills till att handskas med ingenjörer som talar ett annat språk än honom, landägare som vill ha järnvägen i närheten men inte just på sin mark och att få allt allt klart utan förseningar.

Utöver hela tåg-biten är Raising Steams tema främlingsfientlighet och acceptans av olikheter, vilket har varit återkommande i de senaste årens böcker. Troll, dvärgar, vampyrer, golems och till och med goblins har nu accepterats som fullvärdiga medlemmar av samhället. Men alla gillar inte förändringen och en grupp konservativa dvärgar utför terrordåd och försöker sätta stopp för både telegramverksamheten och järnvägen. För riktiga dvärgar bor under jorden och inte i städer. Riktiga dvärgar behöver inte nymodigheter andra raser uppfunnit. Riktiga dvärgar beblandar sig inte med människor och verkligen inte med troll… En av Pratchetts stora styrkor är hans satir och med främlingsfientligheten som breder ut sig i Europa är det skönt att få läsa något som tar tydlig ställning mot det på ett lättsamt sätt.

Jag har svårt att recensera Raising Steam som vilken bok som helst då det är del 40 i en serie (även om den kan läsas fristående). Läsupplevelsen färgas så klart av sammanhanget och min kännedom om av världen. Under kort tid (i bokens universum) har världen gått från ett medeltida samhälle med magi till att ha många moderna företeelser som ett fungerande postsystem, bank, telegram. Nu är det alltså dags för ångloket och järnvägen att göra sitt inträde. Om inte Pratchett dött en alldeles för tidig död i mars i år på grund av alzheimers hade Discworld nog hunnit ikapp vårt nutida samhälle.

Raising Steam är långt ifrån den bästa Discworld-boken. Strukturen är lite underlig med en del lustiga tidshopp och passager som snarare är sammanfattningar än fullt utvecklade episoder. Men den är ändå ett rent nöje att läsa, full av Pratchetts vanliga slagfärdighet. Jag fnissar högt på flera gånger i varje kapitel. Och då flyger garanterat ändå en hel del av ordvitsarna och skämten över huvudet på mig, på grund av att engelska inte är mitt modersmål och att jag inte har stenkoll på brittisk folklore och järnvägsterminologi.

Ljus ljus ljus av Vilja-Tuulia Huortarinen

Det är sommaren 1986 och kärnkraftsolyckan i Tjernobyl har just inträffat. Allt är bara ljus ljus ljus för Mariia som är kär i Mimi. Och hon är kär tillbaka, men inte ens en besvarad tonårsförälskelse som skapar egna världar i badhytter och på vindar räcker till när verkligheten blir för hård. Hur länge som helst går det inte att undvika död, fattigdom och sorg.

När jag slutat läsa Ljus ljus ljus var jag glad att jag inte sätter betyg här på bloggen. För det här var ett av de där fallen när jag ser att boken är objektivt bra och tekniskt skicklig berättad, men där något obestämbart saknas för att den ändå ska bli en favorit. Då är det svårt att bedöma var på skalan den ska placeras.

Nåja, det jag verkligen tyckte om var språket. Det är poetiskt och vissa rader och citat kommer stanna kvar länge. Sådana där som är så magiska att man får stanna upp och läsa om dem flera gånger för att kunna njuta av dem ordentligt. Och så fastnade jag rejält för karaktären Mimi. Hon med brinnande sorg i blicken och samtidigt så strålande. Jag förstår Mariias impuls att vilja rädda henne, även om det inte går. Deras relation skildras väldigt fint och ömsint.

Det som hindrade mig från att älska Ljus ljus ljus fullt ut var nog trots allt den ovanliga berättartekniken. Jag har svårt för när fjärde väggen raseras och berättaren talar direkt till läsaren. Det kan få läsaren att känna sig än mer delaktig i berättelsen, men jag blir mest irriterad och rycks ut ur berättelsen.

Månadsrapport april

Antal böcker lästa: 7
varav seriealbum/noveller: 2
På svenska: 4
På engelska: 3
Omläsningar: -
Hyllvärmare: -
Antal sidor: 1969

Favorit: Torskarnas pride-parad
Tyckte minst om: Deep blue
Fick mig att skratta: Torskarnas pride-parad
Grät åt: Belzhar. Framförallt några av bikaraktärernas historier var så sorgliga.
Vill dricka te med: Vem som helst av Siyee-folket i Priestess of White. Jag blev så fascinerad av det här folket som är lika intelligenta som människor men mycket mindre och har vingar. Framförallt deras kultur och samhälle var intressant.
Finast omslag: Det växer

Belzhar av Meg Wolitzer

Någonting hände Jams pojkvän Reeve och efter det slutade hon fungera normalt, hon kan inte hantera sorgen. Tillslut skickar hennes föräldrar henne till The Wooden Barn, en internatskola för elever med problem. Till sin förvåning har Jam Special Topics in English på sitt schema, en kurs hon inte sökt. Det visar sig att läraren väljer ut en handfull elever då och då som får läsa kursen och att den är legendarisk på skolan eftersom de som går den är väldigt hemlighetsfulla om innehållet. Under första lektionen får Jam veta att de ska studera Sylvia Plath och hennes verk hela terminen. De fem eleverna får också varsin dagbok som de uppmanas skriva i och när Jam gör det förflyttas hon till en värld där Reeve lever igen. Men det kan väl inte vara på riktigt?

Belzhar (uttalas som Bell-jar) innehåller så många av mina favoritelement: internatskola, svåra, begåvade ungdomar, exklusiva sällskap, briljanta lärare och litterära referenser. Så jag var positivt inställd redan från början och fortsatte tycka mycket om den. Belzhar är också en väldigt snabb bok, jag fick anstränga mig för att inte läsa igenom hela under en sittning och då inte ha något mer att läsa under resten av helgen (det här var under påsken i Cairns när till och med många mataffärer var stängda).

Jag tyckte också om den magiska realismen och hur Belzhar (världen där allt är bra igen) var väsentlig i karaktärernas sorgearbete. I den världen kan nämligen att ingenting nytt hända, bara sådant som karaktärerna tidigare varit med om. Att få se Jam gå från att alltid vilja vara med Reeve till att sakta tröttna på hur han aldrig utvecklas medan hon gör det var trovärdigt. Det var också fint att det inte bara var Belzhar som hjälpte till, utan att det var minst lika viktigt att eleverna i klassen blev vänner och tog hand om varandra.

En sak i utförandet hade jag svårt för, den stora tvisten i slutet. Det kändes som att Wolitzer absolut ville överraska och chocka för chockens skull och inte för att det var det bästa för historien. Därför vill jag inte placera Belzhar bland mina absoluta favoriter av det jag läst hittills i år, men den är nära. 

Som om jag vore fantastisk och Torskarnas pride-parad

Som om jag vore fantastisk av Sofia Nordin

Som om jag vore fantastisk är tredje boken i Sofia Nordins dystopi-serie om ett samhälle där en mystisk feber dödat nästan alla människor. Allt händer i dagens Sverige och inte i en obestämbar framtid i ett påhittat land i före detta USA. Jag älskar att böckerna är så realistiska.

*Kan innehålla spoilers*
I tredje delen lämnar Ella och Nora gården med hoppet om att hitta andra människor, de där som sände radio från Umeå. De drar ut på en klassisk roadtrip. Ellas tankar och känslor är lika on point som huvudpersonernas alltid är i Nordins böcker. Vissa händelser var dock nästan för otroliga. Till exempel när Nora blir förgiftad av bensin och de får slut på mat och vatten, men i sista sekund blir räddade. Såg den komma på långt håll. Men på det stora hela är det spännande läsning och jag ser fram emot nästa del. För visst måste det bli en till med den cliff-hangern?

Torskarnas pride-parad av Sara Hansson

Jag skulle rekommendera Torskarnas pride-parad till alla som gillar Liv Strömqvist. Precis som Strömqvist framför Hansson sylvass samhällskritik med lika delar humor och ilska. Seriealbumet är en blandning av klockrena en-sidare och längre serier med mer djupgående analyser. Några av ämnena som tas upp är surrogatmödraskap, legalisering av prostitution och Bechdel-testet. Kanske är presentationen egentligen lite väl lik Strömqvist ibland, men jag köper det för att det är ett så effektivt sätt få läsaren att haja till.

(Mycket försenad) månadsrapport mars

Antal böcker lästa: 4
varav seriealbum/noveller: -
På svenska: -
På engelska: 4
Omläsningar: -
Hyllvärmare: -
Antal sidor: 1748

Favorit: The Handmaid's tale
Tyckte minst om: The Last Arguments of Kings
Fick mig att skratta: -
Grät åt: The Handmaid's tale. Eller jag grät inte, men blev väldigt nedstämd och upprörd.
Vill dricka te med: Anthony Lockwood från The Screaming Staircase. Jag vill veta mer om vad han döljer och höra om alla spökjakter och hur han lyckas hålla en firma flytande som tonåring. Och han verkar vara bra på att bereda te.
Finast omslag: The Screaming Staircase

Deep Blue av Jennifer Donnelly

Serafina, sjöjungfru och prinsessa av Miromara, är nervös inför sitt livs viktigaste kväll. Hon måste sjunga en svår trollformel perfekt för att visa sig värdig att leda sitt folk och dessutom trolova sig med kronprinsen Mahdi. Att hon haft svårt att sova på grund av konstiga drömmar där häxor mässar om djuphavsmonster och fem andra som hon måste hitta gör inte saken lättare. Den enda ljusglimten är att hennes nära vän Neela, en matglad prinsessa med en hemlig önskan om att bli kläddesigner, kommit till huvudstaden för att bevittna cermonin. Men under ceremonin attackeras Miromara, drottningen blir svårt skadad och Serafina tvingas fly för sitt liv tillsammans med Neela. Nu vilar havets öde på hennes axlar.

Det finns ett fåtal saker jag tycker om med boken, som att den har en bunt relativt välutvecklade kvinnliga karaktärer och att deras vänskap är i fokus. Men överlag är det alldeles för mycket exposition, långa stycken där Donovan infodumpar havsrikets historia och världsuppbyggnad. Allt skrivs ut övertydligt i stora bokstäver. Och istället för att visa vad karaktärerna känner berättas det rätt upp och ner.

Annat som stör läsningen är smådetaljer om hur livet som vattenvarelse fungerar rent praktiskt. Som att sjöjungfrurna bär klänning. Är inte det bara i vägen i vattnet? Eller att de dricker te. Hur hamnar det i koppen utan att spädas ut? Att varenda sjöjungfru vi möter först och främst beskrivs utifrån sin hårfärg, fjällfärg och klädnad får mig också att önska att det var lite mindre fokus på utseende.

Det här är nog den första boken om sjöjungfrur jag läst sen Andersens Den lilla sjöjungfrun och det känns som att det finns så mycket potential i världen under ytan. Trots att den här boken inte var någon höjdare i utförandet blev jag sugen på mer. Har du läst någon bra bok om sjöjungfrur/havsfolk? Tar tacksamt emot tips.