måndag 30 mars 2015

Bokbloggsjerka 27 - 30 mars

I den här veckans jerka undrar Annika: Är det bara jag som kan bli "sjukligt" förtjust i en karaktär i en bok eller på film? (Eller tv-serie)

Nej nej nej, så klart inte. Har du mött Luna? (Harry Potter)
The Doctor? (Doctor Who)
Rae Earl? (My Mad Fat Diary)
Jenny? (An Education)
Moss? (The IT crowd)

Bara för att ta några exempel på min ständigt växande lista av favoritkaraktärer.

tisdag 24 mars 2015

The First Law - triologin av Joe Abercrombie

Jag försöker hitta tillbaka till fantasy igen och The First Law - triologin var en rekommendation från en vän, baserat på att jag gillar George R.R. Martins A Song of Ice and Fire. Det blev så att jag läste hela triologin i ett svep (lyxen med att läsa böcker med några på nacken) och väljer därför att recensera alla böckerna i samma inlägg. Liten spoilervarning för de två sista böckerna.

The Blade Itself

Första halvan av The Blade Itself var jag lite skeptisk. Den var så mörk! Det badades i otäcka detaljer, målande beskrivningar av våld och tortyr och nattsvart ironi. Huvudkaraktärerna är inga muntergökar direkt. Glokta, som efter att ha varit krigsfånge och blivit torterad själv jobbar som torterare. Jezal, en snobbig sprätt som tror sig vara bättre än andra, men egentligen inte vet någonting. Logen, en ärrad krigare från norr med dödligt rykte och en längtan efter att vara lite godare. Ferro, en före detta slav som bara är ute efter hämnd. West, en man från folket som lyckats göra karriär i det militära. Och Bayaz, en urgammal trollkarl full av hemligheter. Där Martin chockar med det oväntade matar Abercrombie på med hemskheter konstant. 

Men det jag saknade mest var world building och action. Det tog sig dock i andra halvan. Långsamt förklarades det politiska spelet, orsaker till det pågående kriget och en del historia. Angland är i en rävsax mellan vildarna i Norr som samlats under en ledare och ett kejsardöme i söder.

Before They are Hanged

Efter en långsam start i första boken ökade tempot i mellanboken nämnvärt. Nästan som att första boken är en lång prolog och nu var det dags för saker att börja hända. Logan, Ferro, Jezal och Bayaz gav sig av på en resa tillsammans och med hjälp av varandra utvecklades de rejält. West måste delta i krig och Glolkta hålla en stad under belägring. Mörkret och våldet är alltså fortfarande närvarande i stor utsträckning. Men nu hade jag börjat bry mig om karaktärerna och ville veta hur det skulle gå för dem. Before They are Hanged slutade med ett stort antiklimax, samtidigt som den förberedde för den tredje delen. 

The Last Argument of Kings

Den avslutande delen i Abercrombies triologi gjorde ett stabilt jobb med att avsluta serien. Nedtrappningen var lite väl utdragen för min smak. Och efter andra boken, där de flesta av huvudkaraktärerna verkade utvecklas åt ett någorlunda positivt håll och utvecklade sidor som gjorde de lättare att tycka om, försattes chanserna här. Antihjältar med betoning på anti. Även om jag var beredd på ett mörkt slut var det fortfarande lite av en besvikelse att inte en enda utvecklades i en positiv riktning. Varken onda eller goda får vad de förtjänar. Abercrombie vänder liksom ut och in på vad som brukar vara lyckliga slut i genren. Bröllop med en vacker prinsessa, att bli kung eller general och höljas i ära, inte för det särskilt mycket gott med sig.

Vill man läsa något mörkt, våldsamt och dystert är det här helt rätt serie. Jag brukar uppskatta svart humor och dyster realism, men det här var nästan för mycket, om än välgjort. 

måndag 16 mars 2015

Månadsrapport februari

Antal böcker lästa: 4
varav seriealbum/noveller: -
På svenska: -
På engelska: 4
Omläsningar: 1
Hyllvärmare: 1
Antal sidor: 1579


Favorit: The Eyre Affair
Tyckte minst om: The Silkworm
Fick mig att skratta: He died with a felafel in his hand, The Eyre Affair
Grät åt: -
Vill dricka te med: Robin i The Silkworm. Hon verkar så sympatisk och lätt att komma överens med.
Finast omslag: The Blade Itself

Av förklarliga skäl var februari inte en strålande läsmånad. Även om jag läste en del tar resandet och upplevelser så mycket tid. Men fyra böcker, varav tre tegelstenar, är inte fy skam.

söndag 1 mars 2015

Bokbloggsjerka 27 feb - 2 mars

I den här veckans jerka undrar Annika: Om du har läst en bokserie som du slutade tycka om under resans gång och varför? Om du inte läser serier kan du väl i stället berätta om vilken bok som har haft det perfekta slutet (utan att lämna ut för många detaljer förstås).

Den första serie jag kommer att tänkte på är Robert Jordans fantasyepos Wheel of time. En mastodont på 14 engelska tegelstenar (och dubbelt så många på svenska, även om förlaget valde att inte översätta de sista böckerna). Författaren dog tyvärr innan serien var avslutad men hade lämnat tillräckligt med anteckningar för att Brandon Sanderson skulle kunna avsluta den.

Det framförallt mittenböckerna led av var att det hände för lite. Alla karaktärer som varit tillsammans i de första böckerna skildes åt och berättelsen drevs framåt nästan olidligt långsamt för att alla skulle få en chans att synas. Slutet blev också ett antiklimax. Ondskan hade byggts upp så mycket men när slutstriden kom kändes den inte lika farlig som hotet om den. Precis som att filmer med monster man inte får se alltid är otäckare i fantasin än monster som man får se.

He died with a felafel in his hand av John Birmingham

En samling mer eller mindre osannolika anekdoter om livet i share houses. Nästan alla unga australiensare bor tillsammans i hyrda hus och min vän lånade mig den här boken för att visa hur det kan gå till. He died with a felafel in his hand utspelar sig under sent 80-tal och tidigt 90-tal bland hus i Brisbane, Sydney och Melbourne. 

Hippies, gothare, yuppies, druggies och allmänt konstiga personer lever tillsammans och i de flesta fall verkar det inte funka alls. Sex, droger och bråk om vems tur det är att diska ur stekpannan är en explosiv kombination, som gjord för att allt ska gå åt skogen. Jag blir utmattad bara av att läsa om det, men uppskattar inblicken i ett annat sätt att bo.

Det är lite Trainspotting-feeling över boken, samma hiskeliga roliga ton och droghistorier. Mycket australiensisk slang som jag aldrig hört förut, men ofta förstår man ändå på grund av kontexten. All slang gör också att jag inte hade velat läsa He died with a felafel in his hand på svenska. Slang är svårt att översatta bra och i det här fallet är det en viktig del av boken. 

Boken läses bäst i små doser, annars flyter alla anekdoter samman. Varje kapitel har ett löst tema vilket gör det lite lättare att skilja på historierna. Birmingham berättar de flesta av anekdoterna själv, men låter också sina vänner komma till tals. Det är som att sitta på en fest och höra gästerna försöka överträffa varandra med historier - ju galnare desto bättre.