Bokbloggsjerka 27 - 30 mars

I den här veckans jerka undrar Annika: Är det bara jag som kan bli "sjukligt" förtjust i en karaktär i en bok eller på film? (Eller tv-serie)

Nej nej nej, så klart inte. Har du mött Luna? (Harry Potter)

The Doctor? (Doctor Who)

Rae Earl? (My Mad Fat Diary)

Jenny? (An Education)

Moss? (The IT crowd)

Bara för att ta några exempel på min ständigt växande lista av favoritkaraktärer.

Bokbloggsjerka 27 feb - 2 mars

I den här veckans jerka undrar Annika: Om du har läst en bokserie som du slutade tycka om under resans gång och varför? Om du inte läser serier kan du väl i stället berätta om vilken bok som har haft det perfekta slutet (utan att lämna ut för många detaljer förstås).

Den första serie jag kommer att tänkte på är Robert Jordans fantasyepos Wheel of time. En mastodont på 14 engelska tegelstenar (och dubbelt så många på svenska, även om förlaget valde att inte översätta de sista böckerna). Författaren dog tyvärr innan serien var avslutad men hade lämnat tillräckligt med anteckningar för att Brandon Sanderson skulle kunna avsluta den.

Det framförallt mittenböckerna led av var att det hände för lite. Alla karaktärer som varit tillsammans i de första böckerna skildes åt och berättelsen drevs framåt nästan olidligt långsamt för att alla skulle få en chans att synas. Slutet blev också ett antiklimax. Ondskan hade byggts upp så mycket men när slutstriden kom kändes den inte lika farlig som hotet om den. Precis som att filmer med monster man inte får se alltid är otäckare i fantasin än monster som man får se.

Bokbloggsjerka 30 januari - 2 februari

Veckans bokbloggsjerka handlar om upprepningar: Vad tycker du, fungerar upprepningar eller ser du helst att de lyser med sin frånvaro?

Det är svårt att svara generellt på den här frågan, det beror helt på hur det är gjort. En sorts upprepningar som fungerar är när karaktärer återkommer i flera böcker i en serie. Cut-Me-Own-Throat Dibbler är en sådan, en ofta återkommande bikaraktär hos Terry Pratchet. Han är en slags misslyckad entreprenör som mellan mindre lyckade försök till affärer säljer pajer och korv med bröd på Ank-Morphs gator. Dibbler fick sitt namn från sitt slagord "… and at that price, I'm cutting me own throat" och när han dyker upp i en ny bok blir min reaktion alltid ett igenkännande leende. Samma sak med Marian Keyes böcker om familjen Walsh. Systrarna i familjen turas om att vara huvudperson i böckerna. I den första, Vattenmelonen, lämnas Claire av sin make samma dag som hon fött barn. Handlingen nämns i de efterföljande böckerna men eftersom det är ur en annan karaktärs perspektiv gör det ingenting. Båda exemplen tillför något till författarens universum blir en liten blinkning till läsare som läst tidigare böcker. 

Något som däremot kan vara tjatigt är om det är ett särskilt uttryck eller ord som dyker upp om och om igen. Som sticker ut på något sätt och stör flytet i läsningen så att man hajar till. Senast jag stötte på det var nog den påhittade slangen i Mazerunner.

Bokbloggsjerka 23 - 26 januari

Veckans bokbloggsjerka handlar om baksidestexter. Antingen hur en baksidestext ska vara skriven för att fånga ens intresse eller vad den inte får innehålla för att man ska riskera att rata boken för gott.

Jag väljer att svara på det sistnämnda, det finns nämligen något som brukar irritera mig när jag botaniserar i bokaffärens eller bibliotekets hyllor. Det syns kanske framförallt på engelska böcker. Ibland står det ingenting alls om vad boken handlar om på baksidan. Istället är det en massa citat från välkända författare eller kritiker som höjer den till skyarna. Och så får man öppna boken för att leta upp handlingen. Har man tur står det på omslagets inneflikar, men ibland finns den tryckt inne i boken. Jag vill bara ha ett hum om vad boken handlar om och bryr mig inte särskilt mycket om att si-eller-så har sagt att den är fantastisk.

Bokbloggsjerka 9 - 12 januari

Det här med bokbloggsjerka verkar kul, så jag hänger på (även om det handlar om tv-serier just den här veckan). Mer om konceptet hos Annika.

Finns det någon tv-serie (eller hur många som helst) som du såg 2014 (eller åtminstone påbörjade förra året) som du skulle kunna tipsa om?

Utan tvekan BBCs Sherlock, vars tredje säsong sändes i början av förra året.

Tv-serien handlar helt enkelt om Sherlock Holmes i modern tid. Borta är deerstalkern och pipan, vår tids Sherlock känns igen på sitt lockiga hår och långa, svepande Belstaff-rock. Han löser alla möjliga och omöjliga fall med hjälp av sin slutledningsförmåga och den senaste tekniken. John Watson bloggar så klart om fallen istället för att publicera dem som följetonger. Hjärtat i serien är förhållandet mellan Sherlock och John (vare sig man tolkar det platoniskt eller romantiskt) och kemin mellan Benedict Cumberbatch och Martin Freeman som spelar dem är magisk.

Jag är så djupt nere i serien att jag nästan glömt vad som fick mig att fastna för den i början, men det är ett litet mästerverk. Bra skådespelare, högklassigt foto (särskilt för att vara tv), många innovativa lösningar. Det var tex. den första större serien som integrerade sms som text i bildrutan.

Och det finns tusentals detaljer och ledtrådar att gräva ner sig i, vilket är tur. Till skillnad från de flesta tv-serier är Sherlock bara tre avsnitt per säsong (visserligen 1,30 långa) och hittills har det kommit en ny säsong vartannat år, så fastnar man får man vara beredd på mycket väntan.

Annat bra på tv förra året: Orange is the New Black, Game of Thrones, Orphan Black, Glue