The Eyre Affair och Paris, chérie

The Eyre affair av Jasper Fforde

Det är 1985 i ett alternativt universum. Folk åker luftskepp istället för flygplan och England för ett hopplöst krig med Ryssland om Krim-halvön. Litteratur har en alldeles särskild ställning, folk pilgrimmsvandrar till systrarna Brontês hus och alla har en teori om vem Shakespere egentligen var.

Thursday Nesta jobbar med litterära brott, ex. förfalskningar. Hon befinner sig långt ner i kedjan men så blir hon en dag rekryterad till specialenhet. Någon börjar kidnappa karaktärer ur böcker och Nesta måste sätta stopp för det. The Eyre affair och efterföljande böcker är rena julafton för någon med litteraturintresse. För alla fina referenser såklart, men också tanken på en värld där litteratur är grejen. Och vem har inte drömt om att få hoppa in i en bok eller träffa sina favoritkaraktärer?

Paris, chérie av Ida Pyk

17-åriga Alva har fått erbjudande om att bli modell i Paris. Med en alkoholiserad pappa och en mamma som bara bryr sig om sin nya kille trivs hon inte alls i Stockholm och åker gärna till Paris över sommarlovet. Modellivet är glamoröst på många sätt, men också ytligt. Och så blir hon förälskad i en fransman som är fotograf.

Miljöbeskrivningarna av Paris var underbara och trots att jag aldrig varit där började jag sakna och längta efter staden. Efter bokhandeln Shakespeare, färsk bauguette till frukost varje dag, crêpes på en bro vid floden, sitta på en parkbänk och skriva dagbok. Men karaktärerna var ganska platta, jag kände ingenting särskilt för någon av dem under läsningens gång. 

Australien

Uppdateringen här på bloggen kommer att bli lite oregelbunden några månader framöver. Jag är nämligen i Australien för att hälsa på en vän och resa runt lite. Så himla roligt! Jag vet inte hur mycket tillgång till internet eller tid att uppdatera bloggen jag kommer ha så vi hörs när vi hörs helt enkelt.

För att hålla det här inlägget lite bokrelaterat tänkte jag passa på att tipsa om några bra ungdomsböcker om Australien som jag tänkt på inför resan. Förutom att läsa guideböcker så kan skönlitteratur vara ett sätt att lära känna ett land.

On the Jellicoe Road av Melina Marchetta
En nutida YA-klassiker som nog ingen missat som har ett intresse för ungdomslitteratur. Välskriven i många lager.

En varm vinter av Christina Wahldén
Alex är olycklig och bestämmer sig för att ta sina körkortspengar och dra till Australien. Vad som följer känns som ganska typisk svensk backpacker-upplevelse med arbete på en farm, surfing och förälskelser. Framförallt miljöbeskrivningarna är bra.

Världens ände av Ali Lewis
Trettonårige Dannys lever ett hårt liv på en farm i norra Australien. Hans storebror Jonny dog i en olycka förra året men ingen pratar om det och hans syster är gravid men vägrar berätta vem som är pappa till barnet. Familjens liv i det torra heta klimatet ligger så långt ifrån vår vardag och väcker många funderingar. Rasismen mot aboriginer frodas och ingen ifrågasätter det som bara är. Intressant framförallt för att Dannys starka berättarröst känns så verklig, full med detaljer kring livet på gården och färgsprakande slang.

I morgon när kriget kom-serien av John Marsden
Det är nog tio år sedan jag läste den här, så vet inte om den håller än. Men när det begav sig var den väldigt drabbande. Ellie och ett gäng kompisar åker och campar i bushen. När de återvänder upptäcker de att Australien blivit invaderat och att deras familjer tagits till fånga.

The Cuckoo's Calling av Robert Galbraith

Lula Landry, supermodell och IT-girl hittas död under sin balkong en vinternatt. Mord eller självmord? Media älskar det och frossar i hennes historia i veckor, men till slut meddelar polisen att det var självmord. Lulas bror tror dock att hon blivit mördad och vänder sig till privatdetektiven Cormoran Strike. Strike har det tufft, hans stormiga förhållande med fästmön Charlotte har precis tagit slut och han är hemlös. Med skulder upp över öronen och nästan inga kunder tar han sig an fallet. Till sin hjälp har han Robin, en vikarierande sekreterare som han egentligen inte har råd med, men som visar sig vara till stor hjälp.

Robert Galbraith är en pseudonym för J.K. Rowling, det går inte att låta bli att nämna. Jag som inte läser mycket deckare hade antagligen inte plockat upp den här boken om det inte var för att jag litar på Rowling. Och jag är glad att jag läste den för The Cuckoo's Calling är en mysig deckare. Trots att mord förekommer känns det aldrig nattsvart eller livsfarligt och man får inte känslan av att hela samhället är korrupt. Kanske har det att göra med att handlingen rör sig mycket bland modeller, artister och designers och andra rika och kända personer. Atomsfären i boken är extra ljuvlig för en London-älskare. Staden känns nästan som en egen karaktär. 

Huvudkaraktärerna är välutvecklade och man bryr sig verkligen om dem. Strike är en föredetta militärpolis som blev av med ena benet i Afgantistan (lite John Watson-vibbar där) med ett misslyckat privatliv och på gränsen till konkurs. Robin är nyförlovad och lycklig i sitt privata liv, även om det uppstår en del spänningar då hennes kille inte tycker om att hon jobbar hos Strike. Hon har alltid varit fascinerad av privatdetektiver och är ruskigt kompetent. Jag önskar att Robin hade fått mer plats att berätta historien. Eftersom hon inte kan så mycket om detektivarbete än tillför kontrasten mot Strikes vana något. 

Månadsrapport Januari

Antal böcker lästa: 10
varav seriealbum/noveller: 2
På svenska: 7
På engelska: 3
Omläsningar: 1
Hyllvärmare: -
Antal sidor: 3208

Favorit: Mary Jones historia. Händelserna före, under och efter Skattkammarön berättade ur köksflickan Marys perspektiv.
Tyckte minst om: Endgame: Kallelsen. Science fiction med för långsamt tempo och för många karaktärer.
Fick mig att skratta: Neverwhere
Grät åt: Jag ger dig solen
Vill dricka te med: Trickstern Marquis de Carabas från Neverwhere. Vilka historier han skulle kunna underhålla en med.
Finast omslag: The Cuckoo's Calling

Bokbloggsjerka 30 januari - 2 februari

Veckans bokbloggsjerka handlar om upprepningar: Vad tycker du, fungerar upprepningar eller ser du helst att de lyser med sin frånvaro?

Det är svårt att svara generellt på den här frågan, det beror helt på hur det är gjort. En sorts upprepningar som fungerar är när karaktärer återkommer i flera böcker i en serie. Cut-Me-Own-Throat Dibbler är en sådan, en ofta återkommande bikaraktär hos Terry Pratchet. Han är en slags misslyckad entreprenör som mellan mindre lyckade försök till affärer säljer pajer och korv med bröd på Ank-Morphs gator. Dibbler fick sitt namn från sitt slagord "… and at that price, I'm cutting me own throat" och när han dyker upp i en ny bok blir min reaktion alltid ett igenkännande leende. Samma sak med Marian Keyes böcker om familjen Walsh. Systrarna i familjen turas om att vara huvudperson i böckerna. I den första, Vattenmelonen, lämnas Claire av sin make samma dag som hon fött barn. Handlingen nämns i de efterföljande böckerna men eftersom det är ur en annan karaktärs perspektiv gör det ingenting. Båda exemplen tillför något till författarens universum blir en liten blinkning till läsare som läst tidigare böcker. 

Något som däremot kan vara tjatigt är om det är ett särskilt uttryck eller ord som dyker upp om och om igen. Som sticker ut på något sätt och stör flytet i läsningen så att man hajar till. Senast jag stötte på det var nog den påhittade slangen i Mazerunner.

Jag ger dig solen av Jandy Nelson

Noah och Jude är tvillingar och står väldigt nära varandra, trots att de är ganska olika. Noah har svårt att få vänner, är lite egen och ritar konstant medan Jude är mer populär. Deras mamma bestämmer att de båda ska satsa på att komma in på konstskola i college. Mycket händer under ansökningsåret. Syskonrivaliteten mellan Noah och Jude ökar och förälskelser kommer lite i vägen för deras vänskap. Så inträffar en olycka och allt förändras. Tiden före olyckan berättas av Noah och tiden efter av Jude.

Berättargreppet med att låta kapitlen växla mellan 13-åriga Noah och 16-åriga Jude fungerar väl. De har varsin tydlig röst. Framförallt Noahs var speciell, hans personlighet lös igenom så starkt. Och Nelson skildar förälskelser och lust så himla bra. Noahs kärleksintresse Brian är rena drömmen och lika väl utvecklad som tvillingarna medan Judes Oscar tyvärr prickar av i princip varenda kliché av vad en tonårsfantasi förväntas vara. Han är en James Dean från England, en bad boy med tusen tjejer efter sig, trasig och med alkoholproblem. Det blir för mycket av det goda och jag har lite svårt för tropen bad boy träffar rätt tjej och blir god för hennes skull. 

Språket är väldig målande och fullt med udda metaforer. Någon gång hajade jag till, som vid "Jude kräks neonlila kaskader över hela bordet, men jag är den enda som ser det." Men mest var det ren njutning att läsa boken. 

Jag tyckte väldigt mycket om Jag ger dig solen fram till slutet som kändes jäktat. Spoiler: Det gör egentligen ingenting att slutet blev lyckligt och att allt ordnade upp sig, men det gick för snabbt. Känns så osannolikt att alla reagerade på det sätt som innebar minst konflikt, som att pappan inte alls brydde sig om att mamman varit otrogen och bara poff träffade en ny. Eller att Noah och Jude struntade i allt de ljugit för varandra om.

Bokbloggsjerka 23 - 26 januari

Veckans bokbloggsjerka handlar om baksidestexter. Antingen hur en baksidestext ska vara skriven för att fånga ens intresse eller vad den inte får innehålla för att man ska riskera att rata boken för gott.

Jag väljer att svara på det sistnämnda, det finns nämligen något som brukar irritera mig när jag botaniserar i bokaffärens eller bibliotekets hyllor. Det syns kanske framförallt på engelska böcker. Ibland står det ingenting alls om vad boken handlar om på baksidan. Istället är det en massa citat från välkända författare eller kritiker som höjer den till skyarna. Och så får man öppna boken för att leta upp handlingen. Har man tur står det på omslagets inneflikar, men ibland finns den tryckt inne i boken. Jag vill bara ha ett hum om vad boken handlar om och bryr mig inte särskilt mycket om att si-eller-så har sagt att den är fantastisk.