Det är sommaren 1986 och kärnkraftsolyckan i Tjernobyl har just inträffat. Allt är bara ljus ljus ljus för Mariia som är kär i Mimi. Och hon är kär tillbaka, men inte ens en besvarad tonårsförälskelse som skapar egna världar i badhytter och på vindar räcker till när verkligheten blir för hård. Hur länge som helst går det inte att undvika död, fattigdom och sorg.När jag slutat läsa Ljus ljus ljus var jag glad att jag inte sätter betyg här på bloggen. För det här var ett av de där fallen när jag ser att boken är objektivt bra och tekniskt skicklig berättad, men där något obestämbart saknas för att den ändå ska bli en favorit. Då är det svårt att bedöma var på skalan den ska placeras.
Nåja, det jag verkligen tyckte om var språket. Det är poetiskt och vissa rader och citat kommer stanna kvar länge. Sådana där som är så magiska att man får stanna upp och läsa om dem flera gånger för att kunna njuta av dem ordentligt. Och så fastnade jag rejält för karaktären Mimi. Hon med brinnande sorg i blicken och samtidigt så strålande. Jag förstår Mariias impuls att vilja rädda henne, även om det inte går. Deras relation skildras väldigt fint och ömsint.
Det som hindrade mig från att älska Ljus ljus ljus fullt ut var nog trots allt den ovanliga berättartekniken. Jag har svårt för när fjärde väggen raseras och berättaren talar direkt till läsaren. Det kan få läsaren att känna sig än mer delaktig i berättelsen, men jag blir mest irriterad och rycks ut ur berättelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar