Raising Steam av Terry Pratchett

Unga självlärda ingenjören Dick Simnel har lyckats uppfinna ett ånglokomotiv. Till skillnad från sin pappa som sprängde sig själv i luften under sina försök tar Simnel hänsyn till matematik. Han tar ångloket till Ankh-Morpork för att försöka ordna med finansiering till en utbyggnad av järnvägen. Ankh-Morporkborna älskar ett spektakel och visar ett stort intresse för loket där hon tuffar fram. Stadens ledare Lord Vetinari inser motvilligt att tiden är mogen för järnvägen (även om han personligen inte gillar idén måste till och med tyranner följa med i tiden och det skulle vara skönt att slippa åka skumpig vagn till Uberwald på diplomatiska uppdrag) och ger Moist von Lipwig i uppdrag att få verksamheten att fungera. För nu när Moist fått ordning på post-, bank- och telegramverksamheten måste han ha tid över. Den före detta lurendrejaren får använda alla sina people skills till att handskas med ingenjörer som talar ett annat språk än honom, landägare som vill ha järnvägen i närheten men inte just på sin mark och att få allt allt klart utan förseningar.

Utöver hela tåg-biten är Raising Steams tema främlingsfientlighet och acceptans av olikheter, vilket har varit återkommande i de senaste årens böcker. Troll, dvärgar, vampyrer, golems och till och med goblins har nu accepterats som fullvärdiga medlemmar av samhället. Men alla gillar inte förändringen och en grupp konservativa dvärgar utför terrordåd och försöker sätta stopp för både telegramverksamheten och järnvägen. För riktiga dvärgar bor under jorden och inte i städer. Riktiga dvärgar behöver inte nymodigheter andra raser uppfunnit. Riktiga dvärgar beblandar sig inte med människor och verkligen inte med troll… En av Pratchetts stora styrkor är hans satir och med främlingsfientligheten som breder ut sig i Europa är det skönt att få läsa något som tar tydlig ställning mot det på ett lättsamt sätt.

Jag har svårt att recensera Raising Steam som vilken bok som helst då det är del 40 i en serie (även om den kan läsas fristående). Läsupplevelsen färgas så klart av sammanhanget och min kännedom om av världen. Under kort tid (i bokens universum) har världen gått från ett medeltida samhälle med magi till att ha många moderna företeelser som ett fungerande postsystem, bank, telegram. Nu är det alltså dags för ångloket och järnvägen att göra sitt inträde. Om inte Pratchett dött en alldeles för tidig död i mars i år på grund av alzheimers hade Discworld nog hunnit ikapp vårt nutida samhälle.

Raising Steam är långt ifrån den bästa Discworld-boken. Strukturen är lite underlig med en del lustiga tidshopp och passager som snarare är sammanfattningar än fullt utvecklade episoder. Men den är ändå ett rent nöje att läsa, full av Pratchetts vanliga slagfärdighet. Jag fnissar högt på flera gånger i varje kapitel. Och då flyger garanterat ändå en hel del av ordvitsarna och skämten över huvudet på mig, på grund av att engelska inte är mitt modersmål och att jag inte har stenkoll på brittisk folklore och järnvägsterminologi.