Månadsrapport maj

Antal böcker lästa: 13
varav seriealbum/noveller: 4
På svenska: 9
På engelska: 4
Omläsningar: 1
Hyllvärmare: -
Antal sidor: 3498

Favorit: Half Bad
Tyckte minst om: The Woman who Stole my Life. Böckerna om familjen Walsh är hennes bästa, så är det bara.
Fick mig att skratta: Raising Steam och Zelda 4
Grät åt: Ljus ljus ljus
Vill dricka te med: Gabriel från Half Bad. Jag har en liten crush på honom och så kan vi lista våra favoritböcker och prata om konst och favoritplatser och poesi.
Finast omslag: Röd som blod

Röd som blod och Vit som snö

Röd som blod av Salla Simukka

Lumikki är en egensinnig 17-åring som en dag i skolan ramlar över en massa blodiga sedlar i skolans mörkrum. Det visar sig att tre klasskompisar hittade dem under en fest och bestämde sig för att behålla dem istället för att gå till polisen. Inget bra kan så klart komma ur det här och mot sin vilja dras Lumikki in i en internationell kriminalhärva.

Lumikki är en rätt osannolik sjuttonåring då hon är ruskigt vältränad och har en massa skills som är precis vad som behövs för att agera spion. Men jag gillar henne. Och det är skönt att läsa en thriller där nästan alla viktiga roller innehas av kvinnor. Även om Lumikki uppfyller Lisbeth Salander-tropen till punkt och pricka väger gestaltningen av hennes klasskompis Elisa upp det.

Röd som blod är snabbläst och bitvis riktigt spännande, mysteriet ganska lättlöst. Jag tyckte om utformningen av boken, de röda kanterna på sidorna och det svart-vit-röda omslaget som tydligt återger sagotemat.

Vit som snö av Salla Simukka

Lumikki är på semester i Prag, några månader efter händelserna i Röd som blod och njuter av att vara på en plats där ingen känner henne. Men så möter hon Lenka, en tjej som hävdar att hon är Lumikkis storasyster. Då Lumikki blir nyfiken kan hon inte låta bli att träffa Lenka, som bor hos en religiös grupp släktingar som hjälpte henne klara sig när hennes mamma dog. Men Lumikki misstänkter att gruppen inte har rent mjöl i påsen.

Vit som snö är en bok som går snabbt att läsa, det finns många spännande partier. Mysteriet var bättre utfört än i första boken i serien. Man får reda på mer av Lumikkis förflutna, framförallt hennes olyckliga kärlekshistoria (med en transkille, pluspoäng för representation där) som det hintades om i Röd som blod. Men samtidigt väcks många nya frågor. Det verkar finnas gott om hemligheter i hennes familj.

The Secret of Happy Ever After av Lucy Dillon

Michelle försöker starta om på nytt i en liten engelsk stad. Hon är driven och duktig och öppnar en inredningsbutik som går fantastiskt bra och hon känner att det är dags att utöka verksamheten. Den nergångna bokaffären lite längre ner på gatan skulle vara den perfekta lokalen att hyra nu när den gamle ägaren hamnat på äldreboende. Problemet är bara att han kräver att den som hyr lokalen måste fortsätta driva bokaffären i ett år innan hen kan få tillstånd att köpa den. Michelle läser inte alls själv men har en perfekt person i åtanke för jobbet. 

Anna är f.d. bibliotekarie och hemmamamma åt sin mans tre barn från ett tidigare äktenskap och familjens busiga dalmatin. Förutom att sköta hushållet älskar hon böcker, drömmer om ett eget barn och volontärarbetar genom att läsa högt på äldreboendet. Hon och Michelle har blivit nära vänner och när Michelle ber henne börja jobba i bokaffären är det som att en dröm gått i uppfyllelse. Men allt blir inte riktigt som de tänkt sig. Bokaffären och människorna (och hundarna) de träffar genom den för med sig stora förändringar. 

Böcker om böcker ligger ofta på plus redan innan jag ens börjat läsa. Därför var det intressant att Michelle (som en av huvudkaraktärerna) inte tyckte om att läsa. Det blev en spännande kontrast mot resten av karaktärerna. Och hennes argument mot böcker och att tvingas driva bokaffären var välformulerade, även om jag inte håller med henne så förstår jag hennes karaktär. Annas kärlek till böcker kan jag relatera mer till, även om det blev lite tjatigt att hon bara svärmade över barnböcker hon läste som ung. Jag blir också nostalgisk över barndomens läsupplevelser men det finns ju så mycket mer som är bra. 

The Secret of Happy Ever After är helt okej med två intressanta huvudkaraktärer, två riktigt charmiga hundkaraktärer och mysig miljö (jag hade inte haft något emot att hänga i bokaffären). Slutet var tyvärr inte riktigt trovärdigt, allt ordnade sig alldeles för bra. Det hör till genren och jag borde förstått vart det skulle leda med tanke på titeln, men det finns trots allt lyckliga slut som inte behöver falla i de-levde-lyckliga-i-alla-sina-dar-stereotypen. 

Raising Steam av Terry Pratchett

Unga självlärda ingenjören Dick Simnel har lyckats uppfinna ett ånglokomotiv. Till skillnad från sin pappa som sprängde sig själv i luften under sina försök tar Simnel hänsyn till matematik. Han tar ångloket till Ankh-Morpork för att försöka ordna med finansiering till en utbyggnad av järnvägen. Ankh-Morporkborna älskar ett spektakel och visar ett stort intresse för loket där hon tuffar fram. Stadens ledare Lord Vetinari inser motvilligt att tiden är mogen för järnvägen (även om han personligen inte gillar idén måste till och med tyranner följa med i tiden och det skulle vara skönt att slippa åka skumpig vagn till Uberwald på diplomatiska uppdrag) och ger Moist von Lipwig i uppdrag att få verksamheten att fungera. För nu när Moist fått ordning på post-, bank- och telegramverksamheten måste han ha tid över. Den före detta lurendrejaren får använda alla sina people skills till att handskas med ingenjörer som talar ett annat språk än honom, landägare som vill ha järnvägen i närheten men inte just på sin mark och att få allt allt klart utan förseningar.

Utöver hela tåg-biten är Raising Steams tema främlingsfientlighet och acceptans av olikheter, vilket har varit återkommande i de senaste årens böcker. Troll, dvärgar, vampyrer, golems och till och med goblins har nu accepterats som fullvärdiga medlemmar av samhället. Men alla gillar inte förändringen och en grupp konservativa dvärgar utför terrordåd och försöker sätta stopp för både telegramverksamheten och järnvägen. För riktiga dvärgar bor under jorden och inte i städer. Riktiga dvärgar behöver inte nymodigheter andra raser uppfunnit. Riktiga dvärgar beblandar sig inte med människor och verkligen inte med troll… En av Pratchetts stora styrkor är hans satir och med främlingsfientligheten som breder ut sig i Europa är det skönt att få läsa något som tar tydlig ställning mot det på ett lättsamt sätt.

Jag har svårt att recensera Raising Steam som vilken bok som helst då det är del 40 i en serie (även om den kan läsas fristående). Läsupplevelsen färgas så klart av sammanhanget och min kännedom om av världen. Under kort tid (i bokens universum) har världen gått från ett medeltida samhälle med magi till att ha många moderna företeelser som ett fungerande postsystem, bank, telegram. Nu är det alltså dags för ångloket och järnvägen att göra sitt inträde. Om inte Pratchett dött en alldeles för tidig död i mars i år på grund av alzheimers hade Discworld nog hunnit ikapp vårt nutida samhälle.

Raising Steam är långt ifrån den bästa Discworld-boken. Strukturen är lite underlig med en del lustiga tidshopp och passager som snarare är sammanfattningar än fullt utvecklade episoder. Men den är ändå ett rent nöje att läsa, full av Pratchetts vanliga slagfärdighet. Jag fnissar högt på flera gånger i varje kapitel. Och då flyger garanterat ändå en hel del av ordvitsarna och skämten över huvudet på mig, på grund av att engelska inte är mitt modersmål och att jag inte har stenkoll på brittisk folklore och järnvägsterminologi.

Ljus ljus ljus av Vilja-Tuulia Huortarinen

Det är sommaren 1986 och kärnkraftsolyckan i Tjernobyl har just inträffat. Allt är bara ljus ljus ljus för Mariia som är kär i Mimi. Och hon är kär tillbaka, men inte ens en besvarad tonårsförälskelse som skapar egna världar i badhytter och på vindar räcker till när verkligheten blir för hård. Hur länge som helst går det inte att undvika död, fattigdom och sorg.

När jag slutat läsa Ljus ljus ljus var jag glad att jag inte sätter betyg här på bloggen. För det här var ett av de där fallen när jag ser att boken är objektivt bra och tekniskt skicklig berättad, men där något obestämbart saknas för att den ändå ska bli en favorit. Då är det svårt att bedöma var på skalan den ska placeras.

Nåja, det jag verkligen tyckte om var språket. Det är poetiskt och vissa rader och citat kommer stanna kvar länge. Sådana där som är så magiska att man får stanna upp och läsa om dem flera gånger för att kunna njuta av dem ordentligt. Och så fastnade jag rejält för karaktären Mimi. Hon med brinnande sorg i blicken och samtidigt så strålande. Jag förstår Mariias impuls att vilja rädda henne, även om det inte går. Deras relation skildras väldigt fint och ömsint.

Det som hindrade mig från att älska Ljus ljus ljus fullt ut var nog trots allt den ovanliga berättartekniken. Jag har svårt för när fjärde väggen raseras och berättaren talar direkt till läsaren. Det kan få läsaren att känna sig än mer delaktig i berättelsen, men jag blir mest irriterad och rycks ut ur berättelsen.

Månadsrapport april

Antal böcker lästa: 7
varav seriealbum/noveller: 2
På svenska: 4
På engelska: 3
Omläsningar: -
Hyllvärmare: -
Antal sidor: 1969

Favorit: Torskarnas pride-parad
Tyckte minst om: Deep blue
Fick mig att skratta: Torskarnas pride-parad
Grät åt: Belzhar. Framförallt några av bikaraktärernas historier var så sorgliga.
Vill dricka te med: Vem som helst av Siyee-folket i Priestess of White. Jag blev så fascinerad av det här folket som är lika intelligenta som människor men mycket mindre och har vingar. Framförallt deras kultur och samhälle var intressant.
Finast omslag: Det växer

Belzhar av Meg Wolitzer

Någonting hände Jams pojkvän Reeve och efter det slutade hon fungera normalt, hon kan inte hantera sorgen. Tillslut skickar hennes föräldrar henne till The Wooden Barn, en internatskola för elever med problem. Till sin förvåning har Jam Special Topics in English på sitt schema, en kurs hon inte sökt. Det visar sig att läraren väljer ut en handfull elever då och då som får läsa kursen och att den är legendarisk på skolan eftersom de som går den är väldigt hemlighetsfulla om innehållet. Under första lektionen får Jam veta att de ska studera Sylvia Plath och hennes verk hela terminen. De fem eleverna får också varsin dagbok som de uppmanas skriva i och när Jam gör det förflyttas hon till en värld där Reeve lever igen. Men det kan väl inte vara på riktigt?

Belzhar (uttalas som Bell-jar) innehåller så många av mina favoritelement: internatskola, svåra, begåvade ungdomar, exklusiva sällskap, briljanta lärare och litterära referenser. Så jag var positivt inställd redan från början och fortsatte tycka mycket om den. Belzhar är också en väldigt snabb bok, jag fick anstränga mig för att inte läsa igenom hela under en sittning och då inte ha något mer att läsa under resten av helgen (det här var under påsken i Cairns när till och med många mataffärer var stängda).

Jag tyckte också om den magiska realismen och hur Belzhar (världen där allt är bra igen) var väsentlig i karaktärernas sorgearbete. I den världen kan nämligen att ingenting nytt hända, bara sådant som karaktärerna tidigare varit med om. Att få se Jam gå från att alltid vilja vara med Reeve till att sakta tröttna på hur han aldrig utvecklas medan hon gör det var trovärdigt. Det var också fint att det inte bara var Belzhar som hjälpte till, utan att det var minst lika viktigt att eleverna i klassen blev vänner och tog hand om varandra.

En sak i utförandet hade jag svårt för, den stora tvisten i slutet. Det kändes som att Wolitzer absolut ville överraska och chocka för chockens skull och inte för att det var det bästa för historien. Därför vill jag inte placera Belzhar bland mina absoluta favoriter av det jag läst hittills i år, men den är nära.