Veckans bokbloggsjerka handlar om upprepningar: Vad tycker du, fungerar upprepningar eller ser du helst att de lyser med sin frånvaro?
Det är svårt att svara generellt på den här frågan, det beror helt på hur det är gjort. En sorts upprepningar som fungerar är när karaktärer återkommer i flera böcker i en serie. Cut-Me-Own-Throat Dibbler är en sådan, en ofta återkommande bikaraktär hos Terry Pratchet. Han är en slags misslyckad entreprenör som mellan mindre lyckade försök till affärer säljer pajer och korv med bröd på Ank-Morphs gator. Dibbler fick sitt namn från sitt slagord "… and at that price, I'm cutting me own throat" och när han dyker upp i en ny bok blir min reaktion alltid ett igenkännande leende. Samma sak med Marian Keyes böcker om familjen Walsh. Systrarna i familjen turas om att vara huvudperson i böckerna. I den första, Vattenmelonen, lämnas Claire av sin make samma dag som hon fött barn. Handlingen nämns i de efterföljande böckerna men eftersom det är ur en annan karaktärs perspektiv gör det ingenting. Båda exemplen tillför något till författarens universum blir en liten blinkning till läsare som läst tidigare böcker.
Något som däremot kan vara tjatigt är om det är ett särskilt uttryck eller ord som dyker upp om och om igen. Som sticker ut på något sätt och stör flytet i läsningen så att man hajar till. Senast jag stötte på det var nog den påhittade slangen i Mazerunner.
Tycker att det är jobbigt med upprepningar på främst händelser, och särskilt i samma bok - men också i en serie där halva första delen av boken är fyllt med upprepningar om allt som har hänt i tidigare delar.
SvaraRaderaMen gällande en karaktär sådär, skulle jag också dragit på smilbanden! :P Slangen i Maze Runner tycke jag aldrig var jobbigt, men läste på svenska - så kanske därför? Minns när jag var mindre och läste de två sista delarna i HP på engelska och jag inte förstod de påhittade "magiska" orden. Och eftersom dom upprepades var det jobbigt att inte förstå.
Håller absolut med om att för mycket upprepningar inte är kul!
RaderaVilken tur att det inte störde dig :) Jag läste den på engelska och tyckte att slangen kändes konstlad. Kanske ska testa de andra delarna på svenska.
ja ibland blir man trött på upprepade ord. men då är det ju bristande ordförråd hos författare eller översättare eller båda delarna
SvaraRaderaOch kanske redaktörens också :) Sen kan det göras bra också om det finns ett syfte med det, svårt som sagt att säga överlag.
RaderaEn svår balansgång mellan igenkännande och upprepning. Tror att mycket beror på hur författaren lyckas hantera det hela.
SvaraRaderaVerkligen!
RaderaTycker som du att det är svårt att ge ett generellt svar, det är olika från bok till bok vad som är ok.
SvaraRaderaHåller med!
RaderaJag hade blandade känslor för slangen i Maze Runner. Bra när det var nya företeelser, ganska konstigt när det var helt vanliga ord som skit. Och visst kändes det som att författaren inte vågade skriva fuck?
SvaraRaderaJa, det var nog det jag också störde mig mest på, att de hade nya ord för skit och vän och så. Hmm det var inget jag tänkte på, men ska fundera på det när jag läser de nästkommande delarna.
RaderaTror inte jag ser karaktärsåtervinning som upprepning, det vore ju hemskt om en karaktär bara fick vara med i en bok :)
SvaraRaderaHaha frågan kan väl tolkas lite olika :) Det var det första positiva exemplet jag kom att tänka på.
RaderaJag ser inte heller återanvändning som upprepningar. Har inte läsa alla Keyes böcker men gillar tanken på att hon håller ihop "världen" där hennes böcker utspelar sig.
SvaraRaderaÅteranvändning kanske är ett bättre ord för det. Verkligen, jag gillar när författare gör så.
RaderaIgenkänningsfaktorn med samma karaktärer är ju viktig i serier och är enbart trevligt tycker jag. Men i övrigt är det precis som du säger svårt att säga generellt om vad som är bra eller dåligt.
SvaraRaderaAbsolut. Det kan göras bra och mindre bra.
RaderaFör mig beror det helt och hållet på hur upprepningarnas görs och vad som är syftet med dem!
SvaraRadera