Noah och Jude är tvillingar och står väldigt nära varandra, trots att de är ganska olika. Noah har svårt att få vänner, är lite egen och ritar konstant medan Jude är mer populär. Deras mamma bestämmer att de båda ska satsa på att komma in på konstskola i college. Mycket händer under ansökningsåret. Syskonrivaliteten mellan Noah och Jude ökar och förälskelser kommer lite i vägen för deras vänskap. Så inträffar en olycka och allt förändras. Tiden före olyckan berättas av Noah och tiden efter av Jude.
Berättargreppet med att låta kapitlen växla mellan 13-åriga Noah och 16-åriga Jude fungerar väl. De har varsin tydlig röst. Framförallt Noahs var speciell, hans personlighet lös igenom så starkt. Och Nelson skildar förälskelser och lust så himla bra. Noahs kärleksintresse Brian är rena drömmen och lika väl utvecklad som tvillingarna medan Judes Oscar tyvärr prickar av i princip varenda kliché av vad en tonårsfantasi förväntas vara. Han är en James Dean från England, en bad boy med tusen tjejer efter sig, trasig och med alkoholproblem. Det blir för mycket av det goda och jag har lite svårt för tropen bad boy träffar rätt tjej och blir god för hennes skull.
Språket är väldig målande och fullt med udda metaforer. Någon gång hajade jag till, som vid "Jude kräks neonlila kaskader över hela bordet, men jag är den enda som ser det." Men mest var det ren njutning att läsa boken.
Jag tyckte väldigt mycket om Jag ger dig solen fram till slutet som kändes jäktat. Spoiler: Det gör egentligen ingenting att slutet blev lyckligt och att allt ordnade upp sig, men det gick för snabbt. Känns så osannolikt att alla reagerade på det sätt som innebar minst konflikt, som att pappan inte alls brydde sig om att mamman varit otrogen och bara poff träffade en ny. Eller att Noah och Jude struntade i allt de ljugit för varandra om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar