Månadsrapport maj

Antal böcker lästa: 13
varav seriealbum/noveller: 4
På svenska: 9
På engelska: 4
Omläsningar: 1
Hyllvärmare: -
Antal sidor: 3498

Favorit: Half Bad
Tyckte minst om: The Woman who Stole my Life. Böckerna om familjen Walsh är hennes bästa, så är det bara.
Fick mig att skratta: Raising Steam och Zelda 4
Grät åt: Ljus ljus ljus
Vill dricka te med: Gabriel från Half Bad. Jag har en liten crush på honom och så kan vi lista våra favoritböcker och prata om konst och favoritplatser och poesi.
Finast omslag: Röd som blod

Röd som blod och Vit som snö

Röd som blod av Salla Simukka

Lumikki är en egensinnig 17-åring som en dag i skolan ramlar över en massa blodiga sedlar i skolans mörkrum. Det visar sig att tre klasskompisar hittade dem under en fest och bestämde sig för att behålla dem istället för att gå till polisen. Inget bra kan så klart komma ur det här och mot sin vilja dras Lumikki in i en internationell kriminalhärva.

Lumikki är en rätt osannolik sjuttonåring då hon är ruskigt vältränad och har en massa skills som är precis vad som behövs för att agera spion. Men jag gillar henne. Och det är skönt att läsa en thriller där nästan alla viktiga roller innehas av kvinnor. Även om Lumikki uppfyller Lisbeth Salander-tropen till punkt och pricka väger gestaltningen av hennes klasskompis Elisa upp det.

Röd som blod är snabbläst och bitvis riktigt spännande, mysteriet ganska lättlöst. Jag tyckte om utformningen av boken, de röda kanterna på sidorna och det svart-vit-röda omslaget som tydligt återger sagotemat.

Vit som snö av Salla Simukka

Lumikki är på semester i Prag, några månader efter händelserna i Röd som blod och njuter av att vara på en plats där ingen känner henne. Men så möter hon Lenka, en tjej som hävdar att hon är Lumikkis storasyster. Då Lumikki blir nyfiken kan hon inte låta bli att träffa Lenka, som bor hos en religiös grupp släktingar som hjälpte henne klara sig när hennes mamma dog. Men Lumikki misstänkter att gruppen inte har rent mjöl i påsen.

Vit som snö är en bok som går snabbt att läsa, det finns många spännande partier. Mysteriet var bättre utfört än i första boken i serien. Man får reda på mer av Lumikkis förflutna, framförallt hennes olyckliga kärlekshistoria (med en transkille, pluspoäng för representation där) som det hintades om i Röd som blod. Men samtidigt väcks många nya frågor. Det verkar finnas gott om hemligheter i hennes familj.

The Secret of Happy Ever After av Lucy Dillon

Michelle försöker starta om på nytt i en liten engelsk stad. Hon är driven och duktig och öppnar en inredningsbutik som går fantastiskt bra och hon känner att det är dags att utöka verksamheten. Den nergångna bokaffären lite längre ner på gatan skulle vara den perfekta lokalen att hyra nu när den gamle ägaren hamnat på äldreboende. Problemet är bara att han kräver att den som hyr lokalen måste fortsätta driva bokaffären i ett år innan hen kan få tillstånd att köpa den. Michelle läser inte alls själv men har en perfekt person i åtanke för jobbet. 

Anna är f.d. bibliotekarie och hemmamamma åt sin mans tre barn från ett tidigare äktenskap och familjens busiga dalmatin. Förutom att sköta hushållet älskar hon böcker, drömmer om ett eget barn och volontärarbetar genom att läsa högt på äldreboendet. Hon och Michelle har blivit nära vänner och när Michelle ber henne börja jobba i bokaffären är det som att en dröm gått i uppfyllelse. Men allt blir inte riktigt som de tänkt sig. Bokaffären och människorna (och hundarna) de träffar genom den för med sig stora förändringar. 

Böcker om böcker ligger ofta på plus redan innan jag ens börjat läsa. Därför var det intressant att Michelle (som en av huvudkaraktärerna) inte tyckte om att läsa. Det blev en spännande kontrast mot resten av karaktärerna. Och hennes argument mot böcker och att tvingas driva bokaffären var välformulerade, även om jag inte håller med henne så förstår jag hennes karaktär. Annas kärlek till böcker kan jag relatera mer till, även om det blev lite tjatigt att hon bara svärmade över barnböcker hon läste som ung. Jag blir också nostalgisk över barndomens läsupplevelser men det finns ju så mycket mer som är bra. 

The Secret of Happy Ever After är helt okej med två intressanta huvudkaraktärer, två riktigt charmiga hundkaraktärer och mysig miljö (jag hade inte haft något emot att hänga i bokaffären). Slutet var tyvärr inte riktigt trovärdigt, allt ordnade sig alldeles för bra. Det hör till genren och jag borde förstått vart det skulle leda med tanke på titeln, men det finns trots allt lyckliga slut som inte behöver falla i de-levde-lyckliga-i-alla-sina-dar-stereotypen. 

Raising Steam av Terry Pratchett

Unga självlärda ingenjören Dick Simnel har lyckats uppfinna ett ånglokomotiv. Till skillnad från sin pappa som sprängde sig själv i luften under sina försök tar Simnel hänsyn till matematik. Han tar ångloket till Ankh-Morpork för att försöka ordna med finansiering till en utbyggnad av järnvägen. Ankh-Morporkborna älskar ett spektakel och visar ett stort intresse för loket där hon tuffar fram. Stadens ledare Lord Vetinari inser motvilligt att tiden är mogen för järnvägen (även om han personligen inte gillar idén måste till och med tyranner följa med i tiden och det skulle vara skönt att slippa åka skumpig vagn till Uberwald på diplomatiska uppdrag) och ger Moist von Lipwig i uppdrag att få verksamheten att fungera. För nu när Moist fått ordning på post-, bank- och telegramverksamheten måste han ha tid över. Den före detta lurendrejaren får använda alla sina people skills till att handskas med ingenjörer som talar ett annat språk än honom, landägare som vill ha järnvägen i närheten men inte just på sin mark och att få allt allt klart utan förseningar.

Utöver hela tåg-biten är Raising Steams tema främlingsfientlighet och acceptans av olikheter, vilket har varit återkommande i de senaste årens böcker. Troll, dvärgar, vampyrer, golems och till och med goblins har nu accepterats som fullvärdiga medlemmar av samhället. Men alla gillar inte förändringen och en grupp konservativa dvärgar utför terrordåd och försöker sätta stopp för både telegramverksamheten och järnvägen. För riktiga dvärgar bor under jorden och inte i städer. Riktiga dvärgar behöver inte nymodigheter andra raser uppfunnit. Riktiga dvärgar beblandar sig inte med människor och verkligen inte med troll… En av Pratchetts stora styrkor är hans satir och med främlingsfientligheten som breder ut sig i Europa är det skönt att få läsa något som tar tydlig ställning mot det på ett lättsamt sätt.

Jag har svårt att recensera Raising Steam som vilken bok som helst då det är del 40 i en serie (även om den kan läsas fristående). Läsupplevelsen färgas så klart av sammanhanget och min kännedom om av världen. Under kort tid (i bokens universum) har världen gått från ett medeltida samhälle med magi till att ha många moderna företeelser som ett fungerande postsystem, bank, telegram. Nu är det alltså dags för ångloket och järnvägen att göra sitt inträde. Om inte Pratchett dött en alldeles för tidig död i mars i år på grund av alzheimers hade Discworld nog hunnit ikapp vårt nutida samhälle.

Raising Steam är långt ifrån den bästa Discworld-boken. Strukturen är lite underlig med en del lustiga tidshopp och passager som snarare är sammanfattningar än fullt utvecklade episoder. Men den är ändå ett rent nöje att läsa, full av Pratchetts vanliga slagfärdighet. Jag fnissar högt på flera gånger i varje kapitel. Och då flyger garanterat ändå en hel del av ordvitsarna och skämten över huvudet på mig, på grund av att engelska inte är mitt modersmål och att jag inte har stenkoll på brittisk folklore och järnvägsterminologi.

Ljus ljus ljus av Vilja-Tuulia Huortarinen

Det är sommaren 1986 och kärnkraftsolyckan i Tjernobyl har just inträffat. Allt är bara ljus ljus ljus för Mariia som är kär i Mimi. Och hon är kär tillbaka, men inte ens en besvarad tonårsförälskelse som skapar egna världar i badhytter och på vindar räcker till när verkligheten blir för hård. Hur länge som helst går det inte att undvika död, fattigdom och sorg.

När jag slutat läsa Ljus ljus ljus var jag glad att jag inte sätter betyg här på bloggen. För det här var ett av de där fallen när jag ser att boken är objektivt bra och tekniskt skicklig berättad, men där något obestämbart saknas för att den ändå ska bli en favorit. Då är det svårt att bedöma var på skalan den ska placeras.

Nåja, det jag verkligen tyckte om var språket. Det är poetiskt och vissa rader och citat kommer stanna kvar länge. Sådana där som är så magiska att man får stanna upp och läsa om dem flera gånger för att kunna njuta av dem ordentligt. Och så fastnade jag rejält för karaktären Mimi. Hon med brinnande sorg i blicken och samtidigt så strålande. Jag förstår Mariias impuls att vilja rädda henne, även om det inte går. Deras relation skildras väldigt fint och ömsint.

Det som hindrade mig från att älska Ljus ljus ljus fullt ut var nog trots allt den ovanliga berättartekniken. Jag har svårt för när fjärde väggen raseras och berättaren talar direkt till läsaren. Det kan få läsaren att känna sig än mer delaktig i berättelsen, men jag blir mest irriterad och rycks ut ur berättelsen.

Månadsrapport april

Antal böcker lästa: 7
varav seriealbum/noveller: 2
På svenska: 4
På engelska: 3
Omläsningar: -
Hyllvärmare: -
Antal sidor: 1969

Favorit: Torskarnas pride-parad
Tyckte minst om: Deep blue
Fick mig att skratta: Torskarnas pride-parad
Grät åt: Belzhar. Framförallt några av bikaraktärernas historier var så sorgliga.
Vill dricka te med: Vem som helst av Siyee-folket i Priestess of White. Jag blev så fascinerad av det här folket som är lika intelligenta som människor men mycket mindre och har vingar. Framförallt deras kultur och samhälle var intressant.
Finast omslag: Det växer

Belzhar av Meg Wolitzer

Någonting hände Jams pojkvän Reeve och efter det slutade hon fungera normalt, hon kan inte hantera sorgen. Tillslut skickar hennes föräldrar henne till The Wooden Barn, en internatskola för elever med problem. Till sin förvåning har Jam Special Topics in English på sitt schema, en kurs hon inte sökt. Det visar sig att läraren väljer ut en handfull elever då och då som får läsa kursen och att den är legendarisk på skolan eftersom de som går den är väldigt hemlighetsfulla om innehållet. Under första lektionen får Jam veta att de ska studera Sylvia Plath och hennes verk hela terminen. De fem eleverna får också varsin dagbok som de uppmanas skriva i och när Jam gör det förflyttas hon till en värld där Reeve lever igen. Men det kan väl inte vara på riktigt?

Belzhar (uttalas som Bell-jar) innehåller så många av mina favoritelement: internatskola, svåra, begåvade ungdomar, exklusiva sällskap, briljanta lärare och litterära referenser. Så jag var positivt inställd redan från början och fortsatte tycka mycket om den. Belzhar är också en väldigt snabb bok, jag fick anstränga mig för att inte läsa igenom hela under en sittning och då inte ha något mer att läsa under resten av helgen (det här var under påsken i Cairns när till och med många mataffärer var stängda).

Jag tyckte också om den magiska realismen och hur Belzhar (världen där allt är bra igen) var väsentlig i karaktärernas sorgearbete. I den världen kan nämligen att ingenting nytt hända, bara sådant som karaktärerna tidigare varit med om. Att få se Jam gå från att alltid vilja vara med Reeve till att sakta tröttna på hur han aldrig utvecklas medan hon gör det var trovärdigt. Det var också fint att det inte bara var Belzhar som hjälpte till, utan att det var minst lika viktigt att eleverna i klassen blev vänner och tog hand om varandra.

En sak i utförandet hade jag svårt för, den stora tvisten i slutet. Det kändes som att Wolitzer absolut ville överraska och chocka för chockens skull och inte för att det var det bästa för historien. Därför vill jag inte placera Belzhar bland mina absoluta favoriter av det jag läst hittills i år, men den är nära. 

Som om jag vore fantastisk och Torskarnas pride-parad

Som om jag vore fantastisk av Sofia Nordin

Som om jag vore fantastisk är tredje boken i Sofia Nordins dystopi-serie om ett samhälle där en mystisk feber dödat nästan alla människor. Allt händer i dagens Sverige och inte i en obestämbar framtid i ett påhittat land i före detta USA. Jag älskar att böckerna är så realistiska.

*Kan innehålla spoilers*
I tredje delen lämnar Ella och Nora gården med hoppet om att hitta andra människor, de där som sände radio från Umeå. De drar ut på en klassisk roadtrip. Ellas tankar och känslor är lika on point som huvudpersonernas alltid är i Nordins böcker. Vissa händelser var dock nästan för otroliga. Till exempel när Nora blir förgiftad av bensin och de får slut på mat och vatten, men i sista sekund blir räddade. Såg den komma på långt håll. Men på det stora hela är det spännande läsning och jag ser fram emot nästa del. För visst måste det bli en till med den cliff-hangern?

Torskarnas pride-parad av Sara Hansson

Jag skulle rekommendera Torskarnas pride-parad till alla som gillar Liv Strömqvist. Precis som Strömqvist framför Hansson sylvass samhällskritik med lika delar humor och ilska. Seriealbumet är en blandning av klockrena en-sidare och längre serier med mer djupgående analyser. Några av ämnena som tas upp är surrogatmödraskap, legalisering av prostitution och Bechdel-testet. Kanske är presentationen egentligen lite väl lik Strömqvist ibland, men jag köper det för att det är ett så effektivt sätt få läsaren att haja till.

(Mycket försenad) månadsrapport mars

Antal böcker lästa: 4
varav seriealbum/noveller: -
På svenska: -
På engelska: 4
Omläsningar: -
Hyllvärmare: -
Antal sidor: 1748

Favorit: The Handmaid's tale
Tyckte minst om: The Last Arguments of Kings
Fick mig att skratta: -
Grät åt: The Handmaid's tale. Eller jag grät inte, men blev väldigt nedstämd och upprörd.
Vill dricka te med: Anthony Lockwood från The Screaming Staircase. Jag vill veta mer om vad han döljer och höra om alla spökjakter och hur han lyckas hålla en firma flytande som tonåring. Och han verkar vara bra på att bereda te.
Finast omslag: The Screaming Staircase

Deep Blue av Jennifer Donnelly

Serafina, sjöjungfru och prinsessa av Miromara, är nervös inför sitt livs viktigaste kväll. Hon måste sjunga en svår trollformel perfekt för att visa sig värdig att leda sitt folk och dessutom trolova sig med kronprinsen Mahdi. Att hon haft svårt att sova på grund av konstiga drömmar där häxor mässar om djuphavsmonster och fem andra som hon måste hitta gör inte saken lättare. Den enda ljusglimten är att hennes nära vän Neela, en matglad prinsessa med en hemlig önskan om att bli kläddesigner, kommit till huvudstaden för att bevittna cermonin. Men under ceremonin attackeras Miromara, drottningen blir svårt skadad och Serafina tvingas fly för sitt liv tillsammans med Neela. Nu vilar havets öde på hennes axlar.

Det finns ett fåtal saker jag tycker om med boken, som att den har en bunt relativt välutvecklade kvinnliga karaktärer och att deras vänskap är i fokus. Men överlag är det alldeles för mycket exposition, långa stycken där Donovan infodumpar havsrikets historia och världsuppbyggnad. Allt skrivs ut övertydligt i stora bokstäver. Och istället för att visa vad karaktärerna känner berättas det rätt upp och ner.

Annat som stör läsningen är smådetaljer om hur livet som vattenvarelse fungerar rent praktiskt. Som att sjöjungfrurna bär klänning. Är inte det bara i vägen i vattnet? Eller att de dricker te. Hur hamnar det i koppen utan att spädas ut? Att varenda sjöjungfru vi möter först och främst beskrivs utifrån sin hårfärg, fjällfärg och klädnad får mig också att önska att det var lite mindre fokus på utseende.

Det här är nog den första boken om sjöjungfrur jag läst sen Andersens Den lilla sjöjungfrun och det känns som att det finns så mycket potential i världen under ytan. Trots att den här boken inte var någon höjdare i utförandet blev jag sugen på mer. Har du läst någon bra bok om sjöjungfrur/havsfolk? Tar tacksamt emot tips.

Bokbloggsjerka 27 - 30 mars

I den här veckans jerka undrar Annika: Är det bara jag som kan bli "sjukligt" förtjust i en karaktär i en bok eller på film? (Eller tv-serie)

Nej nej nej, så klart inte. Har du mött Luna? (Harry Potter)

The Doctor? (Doctor Who)

Rae Earl? (My Mad Fat Diary)

Jenny? (An Education)

Moss? (The IT crowd)

Bara för att ta några exempel på min ständigt växande lista av favoritkaraktärer.

The First Law - triologin av Joe Abercrombie

Jag försöker hitta tillbaka till fantasy igen och The First Law - triologin var en rekommendation från en vän, baserat på att jag gillar George R.R. Martins A Song of Ice and Fire. Det blev så att jag läste hela triologin i ett svep (lyxen med att läsa böcker med några på nacken) och väljer därför att recensera alla böckerna i samma inlägg. Liten spoilervarning för de två sista böckerna.

The Blade Itself

Första halvan av The Blade Itself var jag lite skeptisk. Den var så mörk! Det badades i otäcka detaljer, målande beskrivningar av våld och tortyr och nattsvart ironi. Huvudkaraktärerna är inga muntergökar direkt. Glokta, som efter att ha varit krigsfånge och blivit torterad själv jobbar som torterare. Jezal, en snobbig sprätt som tror sig vara bättre än andra, men egentligen inte vet någonting. Logen, en ärrad krigare från norr med dödligt rykte och en längtan efter att vara lite godare. Ferro, en före detta slav som bara är ute efter hämnd. West, en man från folket som lyckats göra karriär i det militära. Och Bayaz, en urgammal trollkarl full av hemligheter. Där Martin chockar med det oväntade matar Abercrombie på med hemskheter konstant. 

Men det jag saknade mest var world building och action. Det tog sig dock i andra halvan. Långsamt förklarades det politiska spelet, orsaker till det pågående kriget och en del historia. Angland är i en rävsax mellan vildarna i Norr som samlats under en ledare och ett kejsardöme i söder.

Before They are Hanged

Efter en långsam start i första boken ökade tempot i mellanboken nämnvärt. Nästan som att första boken är en lång prolog och nu var det dags för saker att börja hända. Logan, Ferro, Jezal och Bayaz gav sig av på en resa tillsammans och med hjälp av varandra utvecklades de rejält. West måste delta i krig och Glolkta hålla en stad under belägring. Mörkret och våldet är alltså fortfarande närvarande i stor utsträckning. Men nu hade jag börjat bry mig om karaktärerna och ville veta hur det skulle gå för dem. Before They are Hanged slutade med ett stort antiklimax, samtidigt som den förberedde för den tredje delen. 

The Last Argument of Kings

Den avslutande delen i Abercrombies triologi gjorde ett stabilt jobb med att avsluta serien. Nedtrappningen var lite väl utdragen för min smak. Och efter andra boken, där de flesta av huvudkaraktärerna verkade utvecklas åt ett någorlunda positivt håll och utvecklade sidor som gjorde de lättare att tycka om, försattes chanserna här. Antihjältar med betoning på anti. Även om jag var beredd på ett mörkt slut var det fortfarande lite av en besvikelse att inte en enda utvecklades i en positiv riktning. Varken onda eller goda får vad de förtjänar. Abercrombie vänder liksom ut och in på vad som brukar vara lyckliga slut i genren. Bröllop med en vacker prinsessa, att bli kung eller general och höljas i ära, inte för det särskilt mycket gott med sig.

Vill man läsa något mörkt, våldsamt och dystert är det här helt rätt serie. Jag brukar uppskatta svart humor och dyster realism, men det här var nästan för mycket, om än välgjort. 

Månadsrapport februari

Antal böcker lästa: 4
varav seriealbum/noveller: -
På svenska: -
På engelska: 4
Omläsningar: 1
Hyllvärmare: 1
Antal sidor: 1579


Favorit: The Eyre Affair
Tyckte minst om: The Silkworm
Fick mig att skratta: He died with a felafel in his hand, The Eyre Affair
Grät åt: -
Vill dricka te med: Robin i The Silkworm. Hon verkar så sympatisk och lätt att komma överens med.
Finast omslag: The Blade Itself

Av förklarliga skäl var februari inte en strålande läsmånad. Även om jag läste en del tar resandet och upplevelser så mycket tid. Men fyra böcker, varav tre tegelstenar, är inte fy skam.

Bokbloggsjerka 27 feb - 2 mars

I den här veckans jerka undrar Annika: Om du har läst en bokserie som du slutade tycka om under resans gång och varför? Om du inte läser serier kan du väl i stället berätta om vilken bok som har haft det perfekta slutet (utan att lämna ut för många detaljer förstås).

Den första serie jag kommer att tänkte på är Robert Jordans fantasyepos Wheel of time. En mastodont på 14 engelska tegelstenar (och dubbelt så många på svenska, även om förlaget valde att inte översätta de sista böckerna). Författaren dog tyvärr innan serien var avslutad men hade lämnat tillräckligt med anteckningar för att Brandon Sanderson skulle kunna avsluta den.

Det framförallt mittenböckerna led av var att det hände för lite. Alla karaktärer som varit tillsammans i de första böckerna skildes åt och berättelsen drevs framåt nästan olidligt långsamt för att alla skulle få en chans att synas. Slutet blev också ett antiklimax. Ondskan hade byggts upp så mycket men när slutstriden kom kändes den inte lika farlig som hotet om den. Precis som att filmer med monster man inte får se alltid är otäckare i fantasin än monster som man får se.

He died with a felafel in his hand av John Birmingham

En samling mer eller mindre osannolika anekdoter om livet i share houses. Nästan alla unga australiensare bor tillsammans i hyrda hus och min vän lånade mig den här boken för att visa hur det kan gå till. He died with a felafel in his hand utspelar sig under sent 80-tal och tidigt 90-tal bland hus i Brisbane, Sydney och Melbourne. 

Hippies, gothare, yuppies, druggies och allmänt konstiga personer lever tillsammans och i de flesta fall verkar det inte funka alls. Sex, droger och bråk om vems tur det är att diska ur stekpannan är en explosiv kombination, som gjord för att allt ska gå åt skogen. Jag blir utmattad bara av att läsa om det, men uppskattar inblicken i ett annat sätt att bo.

Det är lite Trainspotting-feeling över boken, samma hiskeliga roliga ton och droghistorier. Mycket australiensisk slang som jag aldrig hört förut, men ofta förstår man ändå på grund av kontexten. All slang gör också att jag inte hade velat läsa He died with a felafel in his hand på svenska. Slang är svårt att översatta bra och i det här fallet är det en viktig del av boken. 

Boken läses bäst i små doser, annars flyter alla anekdoter samman. Varje kapitel har ett löst tema vilket gör det lite lättare att skilja på historierna. Birmingham berättar de flesta av anekdoterna själv, men låter också sina vänner komma till tals. Det är som att sitta på en fest och höra gästerna försöka överträffa varandra med historier - ju galnare desto bättre.

The Eyre Affair och Paris, chérie

The Eyre affair av Jasper Fforde

Det är 1985 i ett alternativt universum. Folk åker luftskepp istället för flygplan och England för ett hopplöst krig med Ryssland om Krim-halvön. Litteratur har en alldeles särskild ställning, folk pilgrimmsvandrar till systrarna Brontês hus och alla har en teori om vem Shakespere egentligen var.

Thursday Nesta jobbar med litterära brott, ex. förfalskningar. Hon befinner sig långt ner i kedjan men så blir hon en dag rekryterad till specialenhet. Någon börjar kidnappa karaktärer ur böcker och Nesta måste sätta stopp för det. The Eyre affair och efterföljande böcker är rena julafton för någon med litteraturintresse. För alla fina referenser såklart, men också tanken på en värld där litteratur är grejen. Och vem har inte drömt om att få hoppa in i en bok eller träffa sina favoritkaraktärer?

Paris, chérie av Ida Pyk

17-åriga Alva har fått erbjudande om att bli modell i Paris. Med en alkoholiserad pappa och en mamma som bara bryr sig om sin nya kille trivs hon inte alls i Stockholm och åker gärna till Paris över sommarlovet. Modellivet är glamoröst på många sätt, men också ytligt. Och så blir hon förälskad i en fransman som är fotograf.

Miljöbeskrivningarna av Paris var underbara och trots att jag aldrig varit där började jag sakna och längta efter staden. Efter bokhandeln Shakespeare, färsk bauguette till frukost varje dag, crêpes på en bro vid floden, sitta på en parkbänk och skriva dagbok. Men karaktärerna var ganska platta, jag kände ingenting särskilt för någon av dem under läsningens gång. 

Australien

Uppdateringen här på bloggen kommer att bli lite oregelbunden några månader framöver. Jag är nämligen i Australien för att hälsa på en vän och resa runt lite. Så himla roligt! Jag vet inte hur mycket tillgång till internet eller tid att uppdatera bloggen jag kommer ha så vi hörs när vi hörs helt enkelt.

För att hålla det här inlägget lite bokrelaterat tänkte jag passa på att tipsa om några bra ungdomsböcker om Australien som jag tänkt på inför resan. Förutom att läsa guideböcker så kan skönlitteratur vara ett sätt att lära känna ett land.

On the Jellicoe Road av Melina Marchetta
En nutida YA-klassiker som nog ingen missat som har ett intresse för ungdomslitteratur. Välskriven i många lager.

En varm vinter av Christina Wahldén
Alex är olycklig och bestämmer sig för att ta sina körkortspengar och dra till Australien. Vad som följer känns som ganska typisk svensk backpacker-upplevelse med arbete på en farm, surfing och förälskelser. Framförallt miljöbeskrivningarna är bra.

Världens ände av Ali Lewis
Trettonårige Dannys lever ett hårt liv på en farm i norra Australien. Hans storebror Jonny dog i en olycka förra året men ingen pratar om det och hans syster är gravid men vägrar berätta vem som är pappa till barnet. Familjens liv i det torra heta klimatet ligger så långt ifrån vår vardag och väcker många funderingar. Rasismen mot aboriginer frodas och ingen ifrågasätter det som bara är. Intressant framförallt för att Dannys starka berättarröst känns så verklig, full med detaljer kring livet på gården och färgsprakande slang.

I morgon när kriget kom-serien av John Marsden
Det är nog tio år sedan jag läste den här, så vet inte om den håller än. Men när det begav sig var den väldigt drabbande. Ellie och ett gäng kompisar åker och campar i bushen. När de återvänder upptäcker de att Australien blivit invaderat och att deras familjer tagits till fånga.

The Cuckoo's Calling av Robert Galbraith

Lula Landry, supermodell och IT-girl hittas död under sin balkong en vinternatt. Mord eller självmord? Media älskar det och frossar i hennes historia i veckor, men till slut meddelar polisen att det var självmord. Lulas bror tror dock att hon blivit mördad och vänder sig till privatdetektiven Cormoran Strike. Strike har det tufft, hans stormiga förhållande med fästmön Charlotte har precis tagit slut och han är hemlös. Med skulder upp över öronen och nästan inga kunder tar han sig an fallet. Till sin hjälp har han Robin, en vikarierande sekreterare som han egentligen inte har råd med, men som visar sig vara till stor hjälp.

Robert Galbraith är en pseudonym för J.K. Rowling, det går inte att låta bli att nämna. Jag som inte läser mycket deckare hade antagligen inte plockat upp den här boken om det inte var för att jag litar på Rowling. Och jag är glad att jag läste den för The Cuckoo's Calling är en mysig deckare. Trots att mord förekommer känns det aldrig nattsvart eller livsfarligt och man får inte känslan av att hela samhället är korrupt. Kanske har det att göra med att handlingen rör sig mycket bland modeller, artister och designers och andra rika och kända personer. Atomsfären i boken är extra ljuvlig för en London-älskare. Staden känns nästan som en egen karaktär. 

Huvudkaraktärerna är välutvecklade och man bryr sig verkligen om dem. Strike är en föredetta militärpolis som blev av med ena benet i Afgantistan (lite John Watson-vibbar där) med ett misslyckat privatliv och på gränsen till konkurs. Robin är nyförlovad och lycklig i sitt privata liv, även om det uppstår en del spänningar då hennes kille inte tycker om att hon jobbar hos Strike. Hon har alltid varit fascinerad av privatdetektiver och är ruskigt kompetent. Jag önskar att Robin hade fått mer plats att berätta historien. Eftersom hon inte kan så mycket om detektivarbete än tillför kontrasten mot Strikes vana något. 

Månadsrapport Januari

Antal böcker lästa: 10
varav seriealbum/noveller: 2
På svenska: 7
På engelska: 3
Omläsningar: 1
Hyllvärmare: -
Antal sidor: 3208

Favorit: Mary Jones historia. Händelserna före, under och efter Skattkammarön berättade ur köksflickan Marys perspektiv.
Tyckte minst om: Endgame: Kallelsen. Science fiction med för långsamt tempo och för många karaktärer.
Fick mig att skratta: Neverwhere
Grät åt: Jag ger dig solen
Vill dricka te med: Trickstern Marquis de Carabas från Neverwhere. Vilka historier han skulle kunna underhålla en med.
Finast omslag: The Cuckoo's Calling

Bokbloggsjerka 30 januari - 2 februari

Veckans bokbloggsjerka handlar om upprepningar: Vad tycker du, fungerar upprepningar eller ser du helst att de lyser med sin frånvaro?

Det är svårt att svara generellt på den här frågan, det beror helt på hur det är gjort. En sorts upprepningar som fungerar är när karaktärer återkommer i flera böcker i en serie. Cut-Me-Own-Throat Dibbler är en sådan, en ofta återkommande bikaraktär hos Terry Pratchet. Han är en slags misslyckad entreprenör som mellan mindre lyckade försök till affärer säljer pajer och korv med bröd på Ank-Morphs gator. Dibbler fick sitt namn från sitt slagord "… and at that price, I'm cutting me own throat" och när han dyker upp i en ny bok blir min reaktion alltid ett igenkännande leende. Samma sak med Marian Keyes böcker om familjen Walsh. Systrarna i familjen turas om att vara huvudperson i böckerna. I den första, Vattenmelonen, lämnas Claire av sin make samma dag som hon fött barn. Handlingen nämns i de efterföljande böckerna men eftersom det är ur en annan karaktärs perspektiv gör det ingenting. Båda exemplen tillför något till författarens universum blir en liten blinkning till läsare som läst tidigare böcker. 

Något som däremot kan vara tjatigt är om det är ett särskilt uttryck eller ord som dyker upp om och om igen. Som sticker ut på något sätt och stör flytet i läsningen så att man hajar till. Senast jag stötte på det var nog den påhittade slangen i Mazerunner.

Jag ger dig solen av Jandy Nelson

Noah och Jude är tvillingar och står väldigt nära varandra, trots att de är ganska olika. Noah har svårt att få vänner, är lite egen och ritar konstant medan Jude är mer populär. Deras mamma bestämmer att de båda ska satsa på att komma in på konstskola i college. Mycket händer under ansökningsåret. Syskonrivaliteten mellan Noah och Jude ökar och förälskelser kommer lite i vägen för deras vänskap. Så inträffar en olycka och allt förändras. Tiden före olyckan berättas av Noah och tiden efter av Jude.

Berättargreppet med att låta kapitlen växla mellan 13-åriga Noah och 16-åriga Jude fungerar väl. De har varsin tydlig röst. Framförallt Noahs var speciell, hans personlighet lös igenom så starkt. Och Nelson skildar förälskelser och lust så himla bra. Noahs kärleksintresse Brian är rena drömmen och lika väl utvecklad som tvillingarna medan Judes Oscar tyvärr prickar av i princip varenda kliché av vad en tonårsfantasi förväntas vara. Han är en James Dean från England, en bad boy med tusen tjejer efter sig, trasig och med alkoholproblem. Det blir för mycket av det goda och jag har lite svårt för tropen bad boy träffar rätt tjej och blir god för hennes skull. 

Språket är väldig målande och fullt med udda metaforer. Någon gång hajade jag till, som vid "Jude kräks neonlila kaskader över hela bordet, men jag är den enda som ser det." Men mest var det ren njutning att läsa boken. 

Jag tyckte väldigt mycket om Jag ger dig solen fram till slutet som kändes jäktat. Spoiler: Det gör egentligen ingenting att slutet blev lyckligt och att allt ordnade upp sig, men det gick för snabbt. Känns så osannolikt att alla reagerade på det sätt som innebar minst konflikt, som att pappan inte alls brydde sig om att mamman varit otrogen och bara poff träffade en ny. Eller att Noah och Jude struntade i allt de ljugit för varandra om.

Bokbloggsjerka 23 - 26 januari

Veckans bokbloggsjerka handlar om baksidestexter. Antingen hur en baksidestext ska vara skriven för att fånga ens intresse eller vad den inte får innehålla för att man ska riskera att rata boken för gott.

Jag väljer att svara på det sistnämnda, det finns nämligen något som brukar irritera mig när jag botaniserar i bokaffärens eller bibliotekets hyllor. Det syns kanske framförallt på engelska böcker. Ibland står det ingenting alls om vad boken handlar om på baksidan. Istället är det en massa citat från välkända författare eller kritiker som höjer den till skyarna. Och så får man öppna boken för att leta upp handlingen. Har man tur står det på omslagets inneflikar, men ibland finns den tryckt inne i boken. Jag vill bara ha ett hum om vad boken handlar om och bryr mig inte särskilt mycket om att si-eller-så har sagt att den är fantastisk.

Mary Jones historia av Elin Boardy

Någon gång under 1700-talet är Mary Jones en av Englands alla fattiga stackare. Hennes föräldrar är döda och hennes äldsta syster har inte råd att försörja alla syskonen. Mary tvingas in till Bristol för att söka jobb. Hon går från hus till hus och knackar tillslut på krogen Kikaren, där hon blir anställd som köksflicka. Det visar sig att den som äger krogen är Long John Silver (ja, han från Skattkammarön) och hans hustru Dolores. För Mary blir de inte bara hennes herrefolk utan lika mycket hennes familj. Long John är karismatisk, men nog kan man ana att han är farlig trots sitt träben. Ju längre tiden går desto fler inte helt laglydiga hemligheter får Mary tillgång till.

Ett skäl till att jag tycker väldigt mycket om fanfiction (som man nog kan klassa den här boken som) är att ofta får alla de som inte syns så mycket i vanliga fall ha huvudrollen. Berättelser utanför normen får ta plats. Kvinnor, HBTQ-personer, rasifierade osv. Det stämmer väl in på den här boken. Marys historia är lika full av äventyr som skepparpojken Jims. De är kanske av en annan sort men lika värda att berättas. Även Dolores historia tar stor plats. Hon föddes som slav på karibiska ön Hispaniola, blev friköpt och hamnade tillslut bland rymlingar. Där blev hon tillfångatagen och satt på ett slavskepp som sedan bordades av pirater, däribland John Silver. Efter mycket om och men hamnade de tillsammans i Bristol. 

I alla fall så börjar Mary Jones historia med att Long John Silver dör efter några år i ett litet hus på Hispaniola. Mary börjar skriva ner sina minnen av hans och Dolores berättelser i en bok. Dagboksformen känns väldigt passande för en äventyrsberättelse som utspelar sig på1700-talet. Anteckningarna blandar nutid och dåtid och hoppar mycket fram och tillbaka. Men de knyts också ihop och relaterar ofta till varandra. Det är tillexempel en stor kontrast i hur Mary, Dolores och till och med papegojan Flint sörjer John Silver, jämfört med hur Mary reagerade när hon lämnade sin biologiska familj.

Under läsningen blev jag väldigt sugen på att läsa Skattkammarön och jämföra berättelserna. Tror faktiskt inte att jag någonsin har läst den, däremot gillade jag Disneys Skattkammarplaneten som är en steampunkig filmatisering av klassikern. 

Läsutmaning 2015

Jag hakar på Läsutmaningen 2015. Mer info finns hos arrangörerna Jana och Hannah.

1. Läs en bok vars titel består av 1 ord
2. Läs en bok vars titel består av 2 ord
3. Läs en bok vars titel består av 3 ord Röd som blod av Salla Simukka
4. Läs en bok vars titel består av 4 ord
5. Läs en bok vars titel består av 5 ord
6. Läs en bok vars titel består av 6 ord
7. Läs en bok vars titel består av 7 ord
8. Läs en bok vars titel innehåller ett personnamn
9. Läs en bok med en färg i titeln Vit som snö av Salla Simukka
10. Läs en bok med en siffra i titeln

11. Läs en bok med anknytning till första världskriget
12. Läs en bok med anknytning till andra världskriget

13. Läs en bok som är postumt utgiven
14. Läs en bok av en författare som har antingen samma förnamn, mellannamn, efternamn eller smeknamn som du
15. Läs en bok där det förekommer en karaktär som har antingen samma förnamn, mellannamn, efternamn eller smeknamn som du.
16. Läs en ALMA-pristagare
17. Läs en bok av en författare som kommer från Asien
18. Läs en bok av en författare som kommer från Afrika
19. Läs en bok av en författare som kommer från Sydamerika

20. Läs en bok där huvudrollen eller kärleksintresset är av änglablod
21. Läs en bok där huvudrollen eller kärleksintresset är en gud/ättling till en gud
22. Läs en bok där huvudrollen eller kärleksintresset är en skepnadsskiftare
23. Läs en bok där huvudrollen eller kärleksintresset är eller kan integrera med ett spöke
24. Läs en bok där huvudrollen eller kärleksintresset tillhör havsfolket Deep Blue av Jennifer Donnelly
25. Läs en bok där huvudrollen eller kärleksintresset är en utomjording
26. Läs en bok där huvudrollen eller kärleksintresset är en tidsresenär Landline av Rainbow Rowell
27. Läs en bok där huvudrollen eller kärleksintresset lider av minnesförlust
28. Läs en bok där huvudrollen eller kärleksintresset lider av en svår sjukdom

29. Läs en bok med HBTQ-tema
30. Läs en debutbok
31. Läs första boken i en serie Endgame: Kallelsen av James Frey
32. Läs andra boken i en serie Before They are Hanged av Joe Abercrombie
33. Läs tredje boken i en serie Som om jag vore fantastisk av Sofia Nordin
34. Läs sista boken i en serie som är längre än tre böcker Raising Steam av Terry Pratchett

35. Läs en bok ur genren dystopi
36. Läs en bok ur genren contemporary
37. Läs en bok ur genren deckare The Cuckoo's Calling av Robert Galbraith
38. Läs en bok ur genren urban fantasy Neverwhere av Neil Gaiman
39. Läs en bok ur genren episk fantasy The Blade Itself av Joe Abercrombie
40. Läs en bok ur genren retelling
41. Läs en bok ur genren steampunk
42. Läs en bok ur genren historisk faktion
43. Läs en bok ur genren chick-lit The Secret of Happy Ever After av Lucy Dillon

44. Läs en bok som är skriven på vers
45. Läs en bok som är skriven i dagboksform
46. Läs en fan fiction-bok Mary Jones historia av Elin Boardy
47. Läs en bok som även finns som film eller tv-serie
48. Läs en klassiker
49. Läs en bok med jultema
50. Lyssna på en ljudbok
51. Läs en bok på engelska Belzhar av Meg Wolitzer
52. Läs om en gammal favoritbok The Eyre Affair av Jasper Fforde

53. Läs en bok med originalutgivningsåret 2011
54. Läs en bok med origianutgivningsåret 2012
55. Läs en bok med originalutgivningsåret 2013
56. Läs en bok med originalutgivningsåret 2014 Jag ger dig solen av Jandy Nelson
57. Läs en bok med originalutgivningsåret 2015

58. Läs en bok med en blomma på omslaget Paris, chérie av Ida Pyk
59. Läs en bok med skor på omslaget
60. Läs en bok med en bok på omslaget
61. Läs en bok med en ledsen människa på omslaget
62. Läs en bok med en människa som ler så att tänderna syns på omslaget Ljus ljus ljus av Vilja-Tuulia Huortarinen

63. Läs en tegelsten (en bok på minst 500 sidor) The Last Argument of Kings av Joe Abercrombie
64. Läs en novell som hör till en serie (mellanbok)
65. Läs en bok som är baserad på en sann historia He died with a felafel in his hand av John Birmingham

20/65 punkter avklarade

Endgame: Kallelsen och Neverwhere

Endgame: Kallelsen av James Frey

Jag erkänner, jag läste den här boken delvis för att jag gillar glittriga saker och drogs till omslaget som är helt i guld. Om man skummar baksidestexten låter Endgame väldigt lik Hungerspelen. Tolv spelare mellan 12 och 20 är kallade till Spelet, där bara en kan vinna och de andra måste dö. Ganska tidigt in i boken inser man att det egentligen inte finns mycket som är sig likt. Ett utomjordiskt folk ligger bakom Spelet och spelarna kommer från uråldriga familjer över hela världen. Generationer har tränats för att kunna spela och nu är det alltså dags. 

Även om konceptet känns unikt för att vara en ungdomsdystopi är utförandet tyvärr ingen höjdare. Den lite väl lång och det tar sådan tid att komma framåt. Varenda karaktär får komma till tals i olika kapitel och många känns inte fullt utvecklade. Jag förstår vilka det är meningen att jag ska heja på men jag känner ingenting för dem. På plussidan är det i alla fall bitvis riktigt spännande.

Neverwhere av Neil Gaiman

Richard lever ett helt vanligt liv. Men så stöter han på en knivhuggna flickan Door på trottoaren och tar med henne till sin lägenhet. Hon ber om hjälp att framföra ett meddelande. Konstiga saker börjar hända. Richards flickvän gör slut, han blir av med sitt jobb och sin lägenhet och ingen verkar kännas vid honom. Det visar sig att han genom kontakten med Door börjat höra till London Below. Ett London för de som faller mellan springorna, som är farligt och förföriskt. Allt är mer bokstavligt, Earl's Court är t.ex. inte bara en tunnelbanestation utan ett hov med tillhörande Earl. Ett London fullt av äventyr, magi och originella karaktärer. 

Richard är den minst intressanta, han gör en ganska typisk resa för genren. Men de andra, åh alltså! Marquis de Carabas, en trickster och dandy som alltid ser till att andra är skyldig honom tjänster vilket kommer väl till pass. Hunter, den bästa jägaren i London Below med drömmen om att döda det stora odjuret. Mr Croup och Mr Vandemar, ett par riktigt ruggiga skurkar. Och så Door då, som har förmågan att öppna alla dörrar. Hennes familj blev mördad och nu vill hon hämnas dem. Richard hänger på och äventyret börjar. Neverwhere är en bok man inte vill lägga ifrån sig, perfekt att krypa upp i soffan med flera timmar i sträck.

Harry Potter blir illustrerad

Häromdagen släpptes nyheten att Harry Potter-böckerna ska ges ut i illustrerad upplaga. Harry Potter and the Philosopher's Stone släpps 6 oktober och sedan ska det komma en per år. Vi fick också en tjuvtitt på några av illustrationerna. En skiss på Ron, Hagrid i den ensliga stugan som Dursleys flyr till för att undkomma posten, Hermione som utför en trollformel, Draco Malfoy som provar ut sin skoldräkt.

Zoomar man in på bilden med Hermione ser man att flera bekanta ristat in sina namn på dörren i bakgrunden, en T. Riddle t.ex. Den detaljrikedomen bådar gott och det ska bli så kul att ha något HP-relaterat att se fram emot varje år igen. Alltså bara shut up and take my money!

I väntan på boksläppet kan vi ta en titt på hur några av de internationella omslagen avbildat första boken om Harry:

Första raden: Franska, tyska, holländska, amerikansk engelska
Andra raden: Japanska, tjeckiska, svenska, amerikansk engelska (Scholatsics tio-årsutgåva)
Tredje raden: Ungerska, engelska, spanska, finska

Har ni någon favorit?
Jag har alltid älskat det svenska omslaget, men frågan är om den nya engelska utgåvan inte är ännu finare. Och jag gillar att det holländska omslaget lämnar karaktärernas utseende åt fantasin.

Bokbloggsjerka 9 - 12 januari

Det här med bokbloggsjerka verkar kul, så jag hänger på (även om det handlar om tv-serier just den här veckan). Mer om konceptet hos Annika.

Finns det någon tv-serie (eller hur många som helst) som du såg 2014 (eller åtminstone påbörjade förra året) som du skulle kunna tipsa om?

Utan tvekan BBCs Sherlock, vars tredje säsong sändes i början av förra året.

Tv-serien handlar helt enkelt om Sherlock Holmes i modern tid. Borta är deerstalkern och pipan, vår tids Sherlock känns igen på sitt lockiga hår och långa, svepande Belstaff-rock. Han löser alla möjliga och omöjliga fall med hjälp av sin slutledningsförmåga och den senaste tekniken. John Watson bloggar så klart om fallen istället för att publicera dem som följetonger. Hjärtat i serien är förhållandet mellan Sherlock och John (vare sig man tolkar det platoniskt eller romantiskt) och kemin mellan Benedict Cumberbatch och Martin Freeman som spelar dem är magisk.

Jag är så djupt nere i serien att jag nästan glömt vad som fick mig att fastna för den i början, men det är ett litet mästerverk. Bra skådespelare, högklassigt foto (särskilt för att vara tv), många innovativa lösningar. Det var tex. den första större serien som integrerade sms som text i bildrutan.

Och det finns tusentals detaljer och ledtrådar att gräva ner sig i, vilket är tur. Till skillnad från de flesta tv-serier är Sherlock bara tre avsnitt per säsong (visserligen 1,30 långa) och hittills har det kommit en ny säsong vartannat år, så fastnar man får man vara beredd på mycket väntan.

Annat bra på tv förra året: Orange is the New Black, Game of Thrones, Orphan Black, Glue

Landline av Rainbow Rowell

Georgie McCool är manusförfattare och har precis fått veta av sin skrivpartner Seth att de har chansen att göra sin egen serie på sin drömkanal. Problemet är bara att de måste ha manuset klart inom en vecka trots att det är jul. Georgie bestämmer sig därför för att inte följa med sin man  Neal och deras två små döttrar till hans föräldrar i Oklahoma. Det blir droppen på ett mångårigt problem där Georgie slitits mellan jobb och hem. Hon krisar. Klarar inte av att jobba ordentligt och flyttar hem till sin mamma. Där får hon för sig att ringa till Neals föräldrars hemtelefon och hamnar hos Neal för femton år sen. Julen då de hade ett stort gräl och hon trodde att förhållandet var över. Efter en vecka utan kontakt körde han hela vägen tillbaka till LA och friade. Kan hon genom att säga rätt saker via telefonen göra allt bra mellan dem igen?

Rainbow Rowell skriver både ungdoms- och vuxenböcker och allra mest tycker jag om när hon skriver om ungdomar. Avsnitten där Georgie minns starten av hennes och Neals förhållande i college var också de som var bäst i Landline. Rowell är ruskigt duktig på karaktärer och att visa hur de växer genom historien. Och också på att undvika klichéer. Bara en sådan sak som att Georgie är komiker, driven och den som försörjer familjen medan Neal är hemmaman sticker ut och jag hade gärna velat veta mer om hur omgivningen reagerade på deras livsval.

Tidsreseaspekten av boken kändes ganska onödig, mest ett sätt att få Georgie att minnas deras tidiga förhållande och kärleken till varandra. Det fanns inte ens ett försök till förklaring hur telefonsamtalen fungerade (vilket kanske ändå kan köpas då det är svårt att skriva om tidsresor på ett bra sätt.) Men vad Georgie än säger under telefonsamtalen så vet läsaren att det slutar med att hon kommer befinna sig där hon är nu, alltså spelar det egentligen ingen roll vad hon säger. Tidsresor är som sagt krångliga. 

Hur som helst så är det Georgie och Neal centrala för boken, precis som karaktärerna och relationerna alltid är i Rowells böcker och det är också de som är den stora behållningen. Jag höll tummarna för dem läsningen igenom och hoppades att allt skulle ordna sig utan allt för stora uppoffringar.

Har man läst Fangirl så kan man hålla ögonen öppna efter Leon och Cath som gör en liten cameo i slutet. Blev så glad över att få återse dem. Visst är det underbart när författare gör så?

Bloglovin

Follow my blog with Bloglovin

Bokåret 2014

Då var det dags för första blogginlägget. Lite svårt är det allt att veta hur jag ska börja, men det får bli en mjukstart med en lätt modifierad årslista hittad hos Bokugglan. En slags sammanfattning av vad jag läste under 2014 helt enkelt.

Böcker 2014

1. Bästa bok du läste 2014?

Kanske Det handlar om dig av Amanda Svensson. 

2. Böcker som du hade höga förväntningar för, men som inte alls föll i din smak?

Himmelstrand av John Ajvide-Lindqvist. Brukar älska allt han skriver men inte den här. Jag förstår vad han ville åstadkomma och kan beundra hantverket, men tyckte ändå inte om det.

3. Bästa bokserie du kom över 2014?

Legend-triologin av Marie Lu. Den höll hela vägen.

4. Nya favoritförfattare du upptäckte 2014?

Peter James. Påminner lite om Terry Pratchett och Jasper Fforde i stilen. Humoristisk urban fantasy helt enkelt. Chimamanda Ngozi Adichie. Americanah tog andan ur mig.

5. Bästa bok som inte tillhör de genrer du i normala fall läser?

Expeditionen: Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Jag brukar inte läsa faktaböcker men föll pladask för denna. Stort plus för formgivningen av den illustrerade utgåvan.

6. Mest spännande, kan-inte-sluta-läsa bok 2014?

Night film av Marisha Pessl. Det var så svårt att släcka lampan i tid på kvällarna när jag läste den i somras för jag ville bara veta hur det skulle gå.

7. Böcker du läste i år som du mycket väl kan läsa om nästa år?

Harry Potter. Alltid.

8. Favoritomslag av en bok du läste 2014?

Det delas av Fyren mellan haven av M.L. Stedman och Livbåten av Charlotte Rogan. Min svaghet för hav och fyrar och sjömansestetik märks visst.

9. Mest minnesvärda karaktär 2014?

En i David Levithans Jag, en. Fram för fler normbrytande karktärer 2k15. 

10. Den mest vackert skrivna bok du läst 2014?

Har svårt att komma på någon. We were liars av E. Lockhart var poetisk och fin har jag för mig.

11. Den bok som har haft störst betydelse för dig 2014?

Kunskapens frukt av Liv Strömqvist och Kvinnor ritar bara serier om mens (antologi). Så befirande att det pratades mycket om mens och "det som brukar kallas för det kvinnliga könsorganet" förra året och de här seriealbumen var starka exempel på det.

12. En bok som du inte förstod varför du väntade till 2014 att läsa?

Dash & Lily's book of Dares av Rachel Cohn och David Levithan. Den perfekt fluffiga julhistorien, särskilt om man gillar böcker. Hur drömmigt vore det inte att hitta en anteckningsbok med utmaningar från någon som kan bli ens själsfrände i sin lokala bokhandel? Kommer nog läsa om varje jul framöver.

13. Favoritbok du läste under 2014 av en författare du har läst andra böcker av?

Dodger av Terry Pratchett. Utspelar sig inte i hans vanliga Skivvärlds-universum utan var mer en parodi på Dickens London. Fnissade som vanligt högt under läsningen.

Ser framåt...

1. En bok du inte läste 2014 som kommer att bli prioriterad under 2015?

The Blade Itself av Joe Abercrombie. Jag vill komma igång och läsa lite mer fantasy igen och det är en författare som flera vänner och bekanta har rekommenderat. Den står i bokhyllan och bara väntar på att få bli läst.

2. Bok som du ser fram emot 2015?

Som om jag vore fantastisk av Sofia Nordin.

3. En sak du hoppas att uppnå eller göra med ditt läsande/bloggande 2015?

Starta den här bloggen och hålla den någorlunda regelbundet uppdaterad.